Borde kammarmusikfinalen tas om?

Det mest dramatiska under Maj Lind-tävlingens första finalomgång var att juryns ordförande inte syntes efter pausen. Starten försenades och till slut fortsatte tävlingen utan Basjkirov.

PIANOTÄVLING

Maj Lind-tävlingen

Första finalomgången på Musikhuset 27.8 med Temperakvartetten och Nya Helsingforskvartetten.

Förklaringen till att Dmitrij Basjkirovs plats gapade tom efter den timslånga pausen var ytterst mänsklig – han hade somnat på hotellrummet ett stenkast från tävlingsplatsen, gissningsvis uttröttad av sju dagars intensivt lyssnande.

Enligt regelverket tas en domares bedömning i beaktande endast om han har hört samtliga framföranden under en omgång, men enligt samma regler kan tävlingskommittén göra undantag. Troligt är alltså att arrangörerna har överseende med den ryska maestrons lilla fadäs. Han dök trots allt upp tjugo minuter sen, slank in på en balkong och hörde senare halvan av Kim Jiyoungs tävlingsframförande.

I övrigt bjöd kammarmusikfinalen på få överraskningar och snarare förstärktes intrycken från semifinalen. Samtliga tävlande klarade sina kammarmusikuppgifter bra och den tekniska kvaliteten var så pass hög att det närmast kom an på tycke och smak vilken personlighet man fastnade för. Givetvis är det här som det intressanta ligger.

Hannu Alasaarela är en analytiskt tänkande pianist som övervägt det mesta: spelet är rytmiskt och accentuerat, tolkningen genomtänkt, nyanserna behärskade och fraseringen utstuderad. Trots många fina kvaliteter, lämnade han mig ändå närmast neutral efter framförandet av Schumanns pianokvintett med Nya Helsingforskvartetten. Vare sig varm eller kall, alltså.

En helt annan läsning stod Jun Bouterey-Ishido för när han spelade samma kvintett med Temperakvartetten med en elegans och legatokvalitet som de flesta bara kan drömma om. Eventuellt kan man kritisera honom för att musiken i de lugnaste stunderna stannade upp totalt, som om han förföll till dagdrömmeri. I sina bästa stunder var musicerandet dock ljuvligt.

Genom dessa två framföranden åskådliggjordes också skillnaderna i de två assisterande kvartetterna. Temperakvartetten och Nya Helsingforskvartetten tillhör båda Finlands mest etablerade och meriterade. Dock kunde de tävlande som nu fick spela med Temperakvartetten skatta sig lyckliga, för medan Tempera spelade som ett tätt sammansvetsat gäng, som hade hittat en ädel klang ihop, lät NHK:s spel tidvis förvånansvärt risigt och oinspirerat. Skillnaderna blev också tydliga på individnivå: NHK:s Ilari Angervo spelade violareplikerna i Schumanns pianokvintett som om han hade två växlar i sin låda, marcato eller non-marcato, medan Temperakvartettens Tiila Kangas spelade med en mängd nyanser.

Entusiasmen dog ut

Den största diskrepansen mellan pianist och kvartett kunde skönjas under So Hyang Ins framförande av Dvoraks pianokvintett nr 2 med NHK. Det var som om kvintetten inleddes passionerat och hetlevrat men som om entusiasmen snabbt dog ut. Kvartetten och pianisten var inte på samma våglängd och framförandet som börjat bra fick snabbt en både fadd och generisk kvalitet över sig. Å andra sidan lyckades Nya Helsingforskvartetten väl i mötet med Mackenzie Melemed i samma kvintett. Nu drog man åt samma håll och de fem musikerna turades skickligt om att ta sin plats i solen.

Lyckat möte. Mackenzie Melemed och Nya Helsingfors-kvartetten var på samma våglängd i framförandet av Dvoraks pianokvintett opus 81. Bild: Heikki Tuuli

Kim Jiyoung exekverade skickligt solostämman i Schumanns pianokvintett, framförd tillsammans med Tempera, men ofta gav hon ett onödigt återhållsamt intryck.

Till kvällens finaste framföranden, vid sidan om Bouterey-Ishidos Schumann och Mackenzie Melemeds Dvorak, får räknas Hyo-Eun Parks tolkning av Sjostakovitjs pianokvintett (med Tempera), där livfullheten och lugnet var i närmast perfekt balans.

Det egendomliga med kammarmusikfinalen är att man bara kan välja mellan en handfull gamla väletablerade kammarmusikverk, vilket inte egentligen gör mycket till för att förnya kulturen. Snarare stärker det intrycket av att tävlingen är ett lärdomsprov för (ytterst långthunna) elever snarare än en mönstring bland etablerade konstnärer.

Mest beklagligt är ändå att ingen gallring äger rum efter kammarmusikomgången. Om man till exempel tog med några fler och lät de sex bästa gå vidare, skulle omgångens betydelse vara tydligare än i dag, när samtliga vet att de redan spelar i final.

Sista dusten utkämpas på Musikhuset på onsdag och torsdag med Helsingfors stadsorkester under ledning av Anna-Maria Helsing.

Wilhelm Kvist Musikredaktör

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33