Bolagiseringstvånget för vårdsektorn bör inte ingå i lagförslaget

Bild: Lina Enlund

Den privata eller vinstdrivande vårdens roll bör begränsas på ett marknadsmässigt sätt så att den bekostas av patienternas egna avgifter och så att den gemensamma vårdsektorn enligt behov köper in kompletterande vårdinsatser från privata aktörer, skriver professor emeritus Fredrik Almqvist.

Pär Stenbäck i sin I dag-kolumn (HBL 9.2) och Torbjörn Kevin i sin Mitt i vyn-artikel (HBL 12.2) inspirerar till några kommentarer som fortsättning till min bakgrundsartikel (HBL 11.2) om hälsovårdsreformen.

Det är strongt av Stenbäck att självkritiskt konstatera "att nyliberalismen blivit en dogm som accepterats och heligförklarats av alla 'rättänkande' beslutsfattare inom politik och näringsliv. De som krävt att globaliseringens negativa följder bör åtgärdas har stämplats som romantiker (vilket många också är)". Stenbäck anser även helt berättigat, om jag tolkar honom rätt, att en av orsakerna till Trumps valseger är "den alternativlöshet som predikats de senaste 25 åren".

Detta berör mig starkt eftersom jag sedan 1980-talet i ett stort antal debattartiklar ifrågasatt den rådande nyliberala samhällssynen. Jag har väl då ansetts vara en sådan där "romantiker" som Stenbäck nu kallar sina och hans gelikars dåtida kritiker, fastän jag själv anser att mina ställningstaganden (oftast) vilat på en solid grund: utifrån den samhälls- och människosyn jag fått från mitt hem och min uppväxtmiljö, kompletterad med teoretisk kunskap om det mänskliga och samhälleliga samt forskningsresultat och erfarenheter inom utvecklingspsykologi, epidemiologi, socialpsykologi och praktiskt arbete inom hälso- och sjukvård samt så småningom även erfarenheter från olika samhälleliga förtroendeuppdrag.

Jag har till en början, kanske mera på intuition känt på mig, men senare fått många belägg och bevis på att den enda vägens individualistiska samhällssyn som tillåter att det mesta i första hand värderas i pengar inte i längden är mänskligt sett hållbart.

Och här kommer Kevins utmärkta artikel om social- och hälsovårdsreformen med i sammanhanget. Han kritiserar uttryckligen den överhängande risken "att skattemiljoner rinner ur landet via så kallad kreativ bokföring hos globala vårdkedjor". Kevin förhåller sig också kritiskt till att landskaps- och social- och hälsovårdsreformen "ökar avstånden mellan besluten och dem som inte fattar dem", det vill säga mellan å ena sidan beslutsfattare på riks- och landskapsnivå och å andra sidan kommuninnevånare och kommunala beslutsfattare.

Kevin förhåller sig även kritiskt till den nyliberala av finanskapitalister skapade "berättelsen om det privata kapitalet som överlägset den offentliga sektorn i effektivitet". Men han anser att vinster i vården i sig inte är problemet. Här missar Kevin enligt min mening grovt, eftersom det är stor skillnad på om vinsterna baserar sig på vård som finansieras av patienternas egna pengar eller om vården helt bekostas med skattemedel, såsom det skulle ske om regeringens reformförslag förverkligas.

Men det finns många andra avgörande orsaker till att regeringens förslag till social- och hälsovårdsreform bör förkastas. Förutom de argument som jag framför i bakgrundsartikeln är det relevant att fästa uppmärksamhet vid några argument som inte fick rum i artikeln.

Nuvarande system med kommunala och interkommunala beslutsfattande nämnder har i det stora hela fungerat bra, men bör givetvis förbättras och utvecklas. De förtroendevalda i nämnderna är utmärkta och väl informerade budbärare mellan å ena sidan vanliga människor och levnadsförhållanden på gräsrotsnivå och å andra sidan den vårdande personalen vid hälsostationer och sjukhus, samt den administrativa personalen. Det här informationsflödet som sker i båda riktningarna är både formellt och informellt. Den förvaltningsreform som nu föreslås för hälso- och sjukvården skulle splittra vårdsektorn och utplåna detta värdefulla fundament. Det skulle bli mycket svårare att utarbeta vårdprocesser och skräddarsy individuella vårdprocesser samt implementera de rätta förebyggande åtgärderna, vilket skulle försämra kvaliteten och höja kostnaderna.

Regeringens planer skulle medföra en brokig skara av aktörer som tävlar om avtal och patienter på ett sätt som försvårar samarbete och upprätthållandet av bästa möjliga vårdkedjor. Det skulle behövas mycket personal inom byråkratin för att samordna, styra och övervaka resurser som skulle behövas inom det egentliga vårdarbetet. Kostsamt slöseri med resurser!

Att utveckla ett nationellt hälso- och sjukvårdsregister framförs ofta som en positiv följd av den föreslagna vårdreformen. Men det patientorienterade register som vi redan har är mycket lättare att vidareutveckla och enklare att använda, och förenat med mindre risker för missbruk om det finns en klar och tydlig gräns mellan den gemensamma vården och de privata vinstdrivande aktörerna. Regeringens förslag till social- och hälsovårdsreform skulle även förutsätta mycket omfattande och detaljerad information om de tilltänkta vårdbolagen vilket dessa aktörer inte skulle komma att acceptera.

Av lättförståeliga skäl driver näringslivets organisationer, de privata företagen, deras lobbare och tankesmedjor redan nu en kampanj som ifrågasätter den gemensamma offentliga sektorns möjligheter att på sina villkor anordna vården på bästa möjliga sätt. De vinstdrivande koncernerna skulle utan tvekan fortsätta sitt lobbande bland politiker och tjänstemän för att påverka utformandet av den fortsatta lagstiftningen, utarbetandet av förordningar och tolkningar av desamma på ett sätt som ger dem konkurrensfördelar på hälsovårdsmarknaden. Klara tecken på detta har vi redan sett. Man har från regeringshåll bland annat signalerat att avtalen med de privata vårdproducenterna bör garantera(!) att de går med vinst.

'

Regeringens förslag till social- och hälsovårdsreform baserar sig på den förlegade nyliberalistiska samhällssyn som lett till finanskriser och till att skattebetalarna gång efter annan tvingats betala tiotals miljarder euro till de "finansialister" som Kevin kallar de skyldiga finanskretsarna, vilka förorsakat kriserna.

Bolagiseringstvånget inom den offentliga, gemensamt finansierade, vårdsektorn bör inte ingå i lagförslaget till riksdagen. Men om ett sådant förslag ges till riksdagen bör det förkastas. Den privata eller vinstdrivande vårdens roll bör begränsas på ett marknadsmässigt sätt så att den bekostas av patienternas egna avgifter och så att den gemensamma vårdsektorn enligt behov köper in kompletterande vårdinsatser från privata aktörer, från såväl bolag, organisationer som enskilda yrkesutövare.

Fredrik Almqvist, professor och överläkare emeritus

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Så kan valet av lån påverka din ekonomi

Mer läsning