Bokrecension: Ohjälpligen just en jude

Ett barn, på ytan och ofta till livsföringen helt ryskt, får på tröskeln till ungdomen av sina jämnåriga veta om sin judiska bakgrund som alla utom han själv tycks känna till. Meddelandet är handgripligt, och på mobbningen följer ett liv av förföljelser. Denna grundfigur finns i flera av novellerna i en välredigerad antologi med judisk-ryska författares texter.

Prosa

Strykjärn och diamanter. Judiska berättelser i rysk prosa. Redaktion och inledning av Kristina Rotkirch. Översättare Ben Hellman, Emma-Lina Löflund, Elisabeth Marschan, Janina Orlov, Kristina Rotkirch

Schildts & Söderströms och Ersatz förlag 2018

"När Kuznetsov fyllde tio år fick han veta det allra viktigaste om sig själv."

Så inleds Aleksandr Kabakovs "Vandraren", en av novellerna i Kristina Rotkirchs antologi Strykjärn och diamanter. Judiska berättelser i rysk prosa, en bok som på drygt trehundra sidor i tjugofem noveller presenterar en litteratur som är både litterärt högklassig och ett upprörande vittnesmål om den antisemitism som oberoende av regim har genomträngt det ryska samhället i århundraden.

Kuznetsovs upplevelse är paradigmatisk och återkommer i flera av berättelserna. Ett barn, på ytan och ofta till livsföringen helt ryskt, får på tröskeln till ungdomen av sina jämnåriga veta om sin judiska bakgrund som alla utom han själv tycks känna till. Meddelandet är handgripligt, och på mobbningen följer ett liv av förföljelser, mer eller mindre grova. En jude kan inte få tillträde till de prestigefyllda utbildningarna och får inte ledande positioner i arbetslivet. Juden misstros av sina grannar och får skulden om något otrevligt inträffar i grannskapet. I äktenskap med icke-judar uppstår spänningar på grund av omgivningens fientlighet och när juden får barn finns alltid känslan av att föra vidare ett ohjälpligt stigma.

Förbjudet att benämna

Sovjetunionen var ett samhälle genomträngt av antisemitism och förde därigenom vidare en lång rysk tradition. I det sovjetiska inrikespasset angavs "nationalitet" vilket innebar etnisk bakgrund och där var en jude ohjälpligen just en jude. Det gick alltså inte att undfly sin bakgrund. Samtidigt som antisemitismen genomsyrade samhället fördömdes den officiellt. Men den fick inte benämnas eller särskiljas från annat förtryck, inte heller när man talade om andra världskriget och Förintelsen. Att två miljoner ryska judar mördades av nazisterna för att de var judar fick inte sägas ut. Den osäkerhet och misstro detta skapade tar Margarita Chemlin upp i "En skum affär", där en gammal judisk kvinnas försvinnande i dagens Ukraina aktualiserar det misstroende blotta det faktum att hon, i motsats till alla andra från sin by, överlevde Förintelsen väcker hos både judar och ickejudar.

Författarna i Strykjärn och diamanter är födda på 1930–1970-talen och deras berättelser fokuserar på tiden från andra världskrigets slut till i dag. Efter kriget upplevde den sovjetiska antisemitismen en höjdpunkt. 1948 förbjöds vad som fanns kvar av judiska institutioner, 1952 avrättades tretton betydande judiska författare och 1953 "avslöjades" en komplott av läkare, de flesta judiska, som skulle förgifta de sovjetiska ledarna. Det ledde till en antisemitisk hysteri bland befolkningen som spred sig till de mest avlägsna trakter och avtog först med Stalins död.

En av de finaste novellerna i antologin är Dina Rubinas "Ljubka", en roman i miniatyr som på ett beundransvärt mångskiktat sätt visar vad det här innebar för en judisk läkare i den sibiriska provinsen och för hennes omgivning.

Emigrationen

Det andra stora temat i Strykjärn och diamanter är emigrationen, mestadels till Israel, och livet där. Upplevelsen av det nya fosterlandet är kluven. Å ena sida finns den djupa lättnaden över att för första gången inte bli förkastad på grund av sin bakgrund. Å andra sidan skildras ryssarna i vissa fall som förstörda av det samhälle de kommer från, utan förmåga att förstå sådant som arbetsmoral och ömsesidigt förtroende, nyckelbegrepp när den nya staten byggs upp.

Och så tillkommer den överhängande risken att dö i en bombattack. Ett kusligt porträtt av en illegal bosättare är Julia Viners "Ett hem i bosättningen" där det på en gång farliga och orättfärdiga i att ta palestiniernas land blir den drog som befriar en rysk immigrant från den känsla av oro hon hittills alltid levt med.

Den brännande tematiken både i samtidsskildringen och i förra århundradets ryska historia stjäl lätt uppmärksamheten när man läser Strykjärn och diamanter. Det ska inte överskyla mångsidigheten och den höga kvaliteten hos novellerna – ett gott betyg åt redaktören Kristina Rotkirch. Här finns allt från episka berättelser i kortformat till ironiska prosaminiatyrer, från historisk-filosofiska diskussioner till exakt iakttagelse av det vardagliga livets svårigheter. Det som förenar bokens texter och gör den på ett djupare plan enhetlig är kanske studiet av den utsatta människans psyke och val av livsstrategier. Översättningarna är, så långt en icke-ryskkunnig kan bedöma, utmärkta och en glädje att ta del av.

Judisk renässans i sista ögonblicket

Kristina Rotkirch inleder sin informativa men alltför korta inledning med att berätta om den judiska renässansen i dagens Moskva. Den kommer i sista ögonblicket. För drygt hundra år sen fanns det 5,2 miljoner judar i Ryssland, i dag är de cirka 200 000. Rotkirch berättar om öppnandet av "The Jewish Museum and Tolerance Center" som inte tonar ner tragiken i judarnas ryska historia. Hon nämner också "minst fyra judiska skolor, fjorton synagogor, tre förlag, klubbar, kulturcentra, bokhandlar", allt som allt "något av ett under" för hårt prövade ryska judar.

En mer materialistisk optimism visar den redan nämnde Aleksander Kabakov i sin novell där huvudpersonen efter ett rastlöst flackande runt jorden återvänder till Ryssland och av gammal vana genast börjar lägga ut om sin bakgrund. Han får ett oväntat svar: "Det ger vi fan i, farbrorn! utropade Ivan Eduardovitj, som ju alltså var lite på snusen. Men ingen brydde sig om hans utbrott – På morssidan … det är fint! Nu gäller det att håva in stålar, pappa lilla. Och hälften av oss är judar. Ja, mer än hälften …"

Vackert så. Men den pessimistiskt lagda tänker kanske på den ortodoxa kyrkans ständigt växande maktposition i dagens Ryssland. Och på tvåtusen års erfarenhet av att ju starkare kristendomen växer sig, desto mera eskalerar antisemitismen. Framtiden får utvisa.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33