Kärlekens nyckfulla vägar

Juha Itkonens nya roman ger också den moderna mormodern en övertygande röst.

Juha Itkonen

Palatkaa perhoset

Otava 2016

Juha Itkonen har med sin nya roman Palatkaa perhoset gjort sina trogna läsare en tjänst. Alltsedan man lärt känna gestalterna i hans roman från 2005, Anna minun rakastaa enemmän och blivit engagerad av deras öden, har man gärna velat veta hur det gick för dem sedan. Romanen var så intensivt skriven, en berättelse som målade upp de mest olika miljöer och livslevande karaktärer.

Nu, tio år och fyra böcker senare återvänder författaren till personerna i Anna minun rakastaa...

Men den som inte läst den förra romanen ska inte förskräckas av att det här är en uppföljare; det finns i den nya boken tillräckligt med tillbakablickar för att man skall förstå romanpersonerna och engageras av dem ändå.

Återseende med Summer Maple

Den som fortfarande står i fokus är den internationellt kända sångerskan Suvi Vaahtera, med artistnamnet Summer Maple. Nu närmar hon sig fyrtio, och genomgår en kris. Framgångarna är inte lika självklara som tidigare, hon är trött, och har ett barn att sköta dessutom. Ett barn som hon försummar i sin desperata jakt efter nya scener att få lysa på. Lyckligtvis har hon en mamma, Leena, som efter en viss tvekan åtar sig uppdraget att sköta flickan Rosa medan Suvi/Summer reser omkring i världen.

Leena går med på sin dotters nycker, och inrättar nya hem varhelst de behövs, fastän hon egentligen skulle vilja att alla tre skulle bo i Helsingfors. I London inreder hon det mest varaktiga hemmet, och där kan flickan gå i skola.

Suvis tidigare pojkvän Antti Salokoski befinner sig också på resa, på flykt undan ett misslyckat äktenskap, med lika mycket skuldkänslor över en kvarlämnad son som Suvi har över sitt bristfälliga moderskap. Han är historielärare, men vill egentligen bli författare. Han reser omkring i rockmusikens Mecka USA, och medan han berättar virvlar en massa namn ur musikens värld förbi. För en äldre läsare gäller det att hitta rätt i djungeln av kända (och mest okända) namn.

Belönad blir den äldre läsaren av Juha Itkonens fantastiska förmåga att gestalta mormor Leenas inre kamp, hennes sätt att tala om och förhålla sig till sitt liv. Hon har också ett svårt äktenskap bakom sig, mannen är död, så det finns inga praktiska hinder för henne att ägna sig åt sitt barnbarn på heltid. Samtidigt är hon fylld av motstridiga känslor och aggressioner mot sin dotters nonchalans.

Antti Salokoski har inte glömt sin ungdomskärlek Suvi, och följer henne, utan att alltid vara medveten om det, i spåren.

Robusta kvinnor

Romanen rör sig på olika tidsplan och hålls samman av kapitelrubriker med orter och årtal. De olika berättarrösterna blir därigenom mer transparenta. Det som frapperar är hur mycket robustare kvinnorna är i hanteringen av sina livskriser än männen, som ofta dukar under. Man får också en inblick i kändisskapets obönhörliga mekanismer. Juha Itkonen rör sig vant i bokens musikerkretsar.

Någon kritiker påpekade om den förra romanen, att det är mycket ovanligt i den finska prosan att just denna problematik och värld får en trovärdig gestaltning. (Själv tänker jag bland annat på Joyce Carol Oates bok om Marilyn Monroe, Blonde).

Det är inte lätt för de anhöriga att handskas med de neuroser och det strålkastarljus som följer med stjärnkulten. Både Antti och modern tar en risk: Antti skriver en bok om sitt liv där Suvi finns med, Leena ger en intervju för en damtidning där hon avslöjar mer än dottern skulle vilja. I ett skede kastar Leena loss och försöker inleda ett förhållande med amerikanen Miles Mankiewitz, händig, rätt snygg, pensionär, fri. Det börjar bra, även om mannen är mån om sitt revir. Slutet blir inte så lyckligt.

Ibland är gränsen mellan fiktion och verklighet hårfin. Jag var nyligen i simhallen med mitt barnbarn och åhörde i omklädningsrummet ett samtal mellan två kvinnor i Leenas ålder. Den ena berättade om att hennes man dött och att hon funderat på att inleda ett nytt förhållande. Det viskande samtalet slutade i ett glatt utrop: tacka vet jag friheten, nu kan jag göra precis vad jag vill!

Juha Itkonens bok handlar i hög grad om vägen till mognad och ansvarstagande. Den handlar också om kärlekens nyckfulla vägar, och om dess helande verkan. Det kan låta banalt, men Itkonens intensiva prosa och förmåga att gestalta kriser och vägar ut ur kriserna övertygar.

En bok för många åldrar och rykande aktuell när det gäller diskussionen om hur den äldre generationen lever allt längre och blir en allt viktigare stödpunkt i de stressade medelålders barnens dagliga slit.

Marianne Bargum

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33