När bokashin Boris flyttade in i köket – så fungerar trendkomposten

Bild: Maija Hurme

År efter år har jag burit plastsäckar med komposterat hästbajs och mylla till den leriga odlingslotten. Samtidigt har familjens sorterade bioavfall processats kommunalt. När bokashihinkarna Boris och Doris flyttade in i vårt kök minskade behovet av köpta jordförbättrare eftersom allt bioavfall vi producerar åker tillbaka till lotten.

Bokashi är en japansk fermenteringsmetod som utvecklats av Doktor Teruo Higa i slutet av 1970-talet. Nu används metoden världen över och hinkarna säljs till och med på stormarknaden. Den är ändå långt ifrån mainstream ännu.

I början av maj startade jag den första Bokashi-hinken. De två hinkarna ryms fint under en köksbänk av standardhöjd. Barnen döpte hinkarna till Boris och Doris.

De har en egen dagbok. I den skriver jag ner när de har startats, när de har stängts för fermentering, när jag har tömt dem i jordfabriken på lotten och när jorden har börja användas. De två hinkarna växeljobbar: när Boris är full börjar jag fylla på Doris, när Doris är full är det dags att tömma Boris. Den första färdiga myllan kunde jag ta i användning redan i mitten av juli. Nu får jag ett tillskott av näringsrik mylla ungefär varannan eller var tredje vecka.

Klicka här för att se grafiken, om du läser artikeln i appen HBL365

De första dagarna med Boris kändes lite ovana, men det tog inte länge att få in bokashin i de dagliga rutinerna. Varje dag samlas bioavfallet i en mindre burk med lock. På kvällen tömmer jag burken i hinken, plattar till det med ett redskap och strör på lite bokashiströ.

Ströet doftar milt av malt. När man öppnar hinken doftar det lite syrligt och mustigt. Om det luktar äckligt eller locket buktar av gaser, har något gått fel i processen. Då är det bara att hälla i lite mera strö. Det har hänt några gånger men hinken har alltid lugnat sig igen efter lite omvårdnad.

En gång glömde jag stänga kranen, och det droppade ner vätska på golvet i några timmar. Då luktade det spya i hela lägenheten. Lärdom: bara avfallet och vätskan hålls i hinkens anaeroba förhållanden är det inga problem.

Det som händer i hinken är spännande på mikrobnivå, en kamp mellan nyttiga och skadliga mikrober.

Utåt syns inte så stora förändringar. När den första hinken skulle tömmas i jordfabriken blev jag förvånad över hur lite förändring som skett: pastaresterna från en månad tillbaka hade fortfarande sin form och färg. Att möta sitt bioavfall en månad senare var aningen konstigt. Vi är så vana vid att avfall direkt ska bort, och tanken på att ha fyra veckors bioavfall i köket kändes i början snuskig. Efter att har vant mig vid processen och sett fördelarna tänker jag inte längre på det. Bestyren kring bioavfallet tar ungefär lika mycket tid och möda som att samla in det och föra till insamlingskärlet på gården.

Under sommaren fick Doris följa med på en veckas seglats. På båten var det ett behändigt sätt att ta hand om bioavfallet eftersom inte alla gästhamnar har insamlingskärl. Temperaturen i båten låg under 16 grader, och processen stannade upp. Den startade igen när Doris och jag kom hem. I skrivande stund är resterna av middagarna vi åt i Porkala, Hangö och Helsingö redan mylla på lotten.

Två bokashihinkar får plats under en köksbänk av standardmått. Hinkarna gillar värme och orsakar inga luftproblem. Bild: Maija Hurme

En överraskande fördel med bokashi är att jag har börjat ta bättre hand om odlingslotten. Nu måste jag cykla ut dit med jämna mellanrum för att tömma hinken i jordfabriken. Samtidigt sköter jag om odlingsbäddarna och plockar med mig skörd. Jag har äntligen fixat rådjursskydd till de grödor som är speciellt utsatta.

När jag har läst på om bokashi, har jag också satt mig in i täckodling och hittat no dig-metoden. I korthet innebär det att man inte ska gräva upp och smula sönder jorden man ska odla i. Grävandet förstör det svampmycel och de mikrober som finns i jorden. En del av kolet som lagrats i jorden frigörs som koldioxid när man vänder jorden. Det tar lång tid för jordmånen att återhämta sig, och när den har gjort det så är vi ivriga odlare igen där med våra spadar.

Nu tänker jag på odlingsbäddarna som kakor med olika lager. Längst ner lämnar jag den orörda gamla bädden. Sen lägger jag på ett lager näringsrik bokashimylla. Överst behövs ett lager täckande material. Det kan vara löv, hö, rörflen eller gräsklipp. De ogräs som lyckas treva sig igenom täckningen kan klippas av och läggas överst. Med de här tre förändringarna: bokashi, no dig och rådjursskydd, har jag lyckats få lotten att ge mycket bättre skörd än tidigare år. Till och med rödvinbärsbusken som i tio år har gett minimala, fula och sura bär, har i år gett stora och goda bär. Jag vattnade busken några gånger på våren med utspädd bokashivätska.

En kväll i augusti står jag i veterinären och komposteringsentusiasten Suvis mottagning och tittar i ett mikroskop. Mot den ljusa bakgrunden syns runda plättar, avlånga trädgrensliknande former och avlånga, slingriga former. Suvi har bett mig hämta lite efterkomposterad bokashimylla från jordfabriken. Hon visar mig att det finns mikroskopiska maskar, lite svampmycel och en hel del bakterier i bokashin. "Det finns ganska lite mycel här, men jag ser inget skadligt så det är bra". Själv har hon en maskkompost som jag får titta i. Det är ett alternativ till Bokashi om man vill kompostera luktfritt inne.

Vintern kommer att vara en utmaning, eftersom jag inte har utrymme för en jordfabrik inomhus. Troligen slutar jag på hösten, och börjar om igen på våren.

Maija Hurme Grafiker

Bli kock i Axxell

Svenskfinlands kändaste kock, Micke Björklund, har trätt in som mentor och mecenat för Axxells kockutbildning i Karis, för kockutbildningens framtid och Finlands matkultur. 8.10.2019 - 11.40

Mer läsning