Bojkotta Schjerfbeckfilmen!

Mor och dotter – Laura Birn och Pirkko Saisio blir Helene Schjerfbeck och hennes mamma Olga i den kommande filmen. Bild: Leif Weckström

Schjerfbeckfilmen är baserad på en lögn. Hur mycket de inblandade än pekar på rätten att fiktionalisera, så är denna fiktion ett solklart uttryck för kulturell appropriering. Som minoritet kan vi inte annat än protestera, skriver konstproffset Pontus Kyander.

Helene Schjerfbeck är inte bara en av Finlands största konstnärer, utan definitivt en av de få – tillsammans med Eija-Liisa Ahtila – av finländska konstnärer som har en självklar plats på världsparnassen. Hon levde ett stilla liv, rörde sig i en snäv cirkel av människor, men var medveten om konsten långt utanför Finlands gränser.

Helene Schjerfbeck var finlandssvensk. Hon talade knappt ett ord finska, behövde heller inte göra det eftersom hela hennes omgivning var svenskspråkig. Hade hon kunnat vara annat än finlandssvensk, där och då? I en tid då samhällsdebatten i Finland handlade om språkstrider och fennomani, och där de sociala spänningarna (och en vänster alltför mycket under Lenins vingar) ledde till ett katastrofalt inbördeskrig, då var Helene Schjerfbecks blick riktad inåt mot den egna konsten, med motiv hämtade från den egna intimaste sfären – inte minst självporträtten – men samtidigt så uppenbart medveten om att konsten utanför Finland rört sig mot expressivare, friare uttryck.

I Finland målades efter nationalromantiken med förkärlek i brunt, tallar och landskap och porträtt, och det fortsatte man göra genom hela mellankrigstiden. Modernismen anlände sent, med få undantag. Helene Schjerfbeck var ett. De finlandssvenska modernisterna var ett annat. Även de agerade i en snäv språklig enklav, men med blick och medvetande riktade långt utanför landets gränser. Södergran, Diktonius och Enckell kan inte tänkas utanför sitt språk. De var inte uppburna av en stor nationell läsekrets. Deras genombrott var avhängigt uppmärksamheten utifrån, och deras konstnärliga bekräftelse uppnåddes utanför Finland. Så var det också med Helene Schjerfbeck. Hennes verkliga genombrott var i Stockholm 1937 – och internationellt 1992 genom en utställning i New York. Det är emellertid viktigt att inte se Schjerfbeck alltför isolerat: hennes liv överlappade delvis med Fanny Churbergs och Elin Danielson-Gambogis – finlandssvenska kvinnor som även de utvidgade den snäva finländska konstrepertoaren. De senare har långt ifrån fått det erkännande de förtjänar. De har inte bara sitt kön emot sig, utan även sitt språk och sin kultur.

Nu kommer snart biofilmen om Helene Schjerfbeck. Alla talar finska, som HBL nyligen meddelade. Regissören Antti Jokinen förklarar krasst att den därmed får större kommersiell succé. Han har visst missat att i grannlandet Sverige talar tio miljoner människor svenska, och där är Schjerfbeck lika stor som här i Finland. Och i Danmark, Norge och Island ryms likaså en publik mångfalt större än den finska, och som lättare förhåller sig till ett skandinaviskt språk än till finska. Men regissören blickar inåt, in i ett finsknationellt mörker som i mer än ett århundrade sett den finlandssvenska kulturen som ett mycket onödigt ont.

På senare år har en upprörd debatt försiggått om kulturell appropriering. Detta innebär att någon – företrädesvis från en majoritetskultur – anammar och utnyttjar en mindre kulturs uttryck. Debatten är inte helt obekant i Finland – den har berört Johanna Holmströms roman Asfaltsänglar (2013) och Kiasmas katastrofala inköp av Jenni Hiltunens videoverk The Grind (2012) där en kvinna utklädd till same "twerkar", det vill säga utför höft- och bålrörelser med explicita sexuella innebörder. Med fog undrades vad samekulturen (även dräktens autenticitet drogs in i debatten) hade här och göra, och hur ett museums inköpskommitté kunde få ett så monumentalt hjärnsläpp. Klassiska exempel på kulturell appropriering är det tidiga 1900-talets "minstrel shows" i USA. Vita musiker och skådespelare målades svarta och agerade som jazzmusiker och i varietéroller. Publiken var ju vit, så då ska väl skådespelarna också vara det. Majoriteten fick sin uppfattning bekräftad, på bekostnad av minoriteten.

I filmer om andra världskriget talar inte tyskar längre bruten engelska. Nordamerikas ursprungsfolk säger inte "ugh" följt av tvåordsmeningar om vänskap eller krig. Trenden har länge gått mot språklig realism, och medvetenhet om att språk och kultur hänger samman. Men Helene Schjerfbeck-filmen låtsas som om skillnaderna inte finns – inte heller de positiva skillnaderna – och framför hurtfriskt att Finland har en allfinsk och okomplicerat homogen kultur. Det är lika idiotiskt som fördomsfullt. Frågan är om det ens är en kommersiellt bra idé. Man behöver bara påminna om att den norska filmen Veiviseren (1987, regissör Nils Gaup) hade huvudsakligen samisk dialog och ändå blev den första norskproducerade filmen med världsdistribution.

Men är det inte svårt, rentav omöjligt, att regissera på något annat språk än sitt eget? Det var inget bekymmer för Fritz Lang, Billy Wilder – en av Hollywoods största – eller Max Ophuls. Den finländske regissören Renny Harlin gör obekymrat filmer på engelska i USA. Argumentet kan avföras som helt irrelevant.

Det finns flera ändar att nysta i här, en av dem är finansieringsformerna för film i Finland, som är starkt knutna till visning på tv och förmodad framgång på biograferna. Men här krockar de "kommersiella" perspektiven med uppenbara minoritetsperspektiv, och med historisk trovärdighet. Schjerfbeckfilmen är baserad på en lögn, och hur mycket de inblandade än pekar på rätten att fiktionalisera, så är denna fiktion ett solklart uttryck för kulturell appropriering. Som minoritet kan vi inte annat än protestera. Detta är inte neutral mark, utan i högsta grad politisk. Finsk filmpolitik måste synas, vi måste göra allmänhet och beslutsfattare medvetna om att minoritetskulturer i dag har rätt att kräva respekt för språk och integritet, och att den urgamla flerkulturen i Finland (samisk, finsk, finlandssvensk, finskrysk och länge tysk) har haft avgörande betydelse för formandet av vad Finland är i dag. Språken gör oss rikare. Bojkotta Schjerfbeckfilmen, och protestera för minoritetsperspektiven!

Läs också:

"Det krävs en stor svenskspråkig majoritet för att svenskan skulle vara kommersiellt relevant"

Pär Stenbäck: Skolsvenskan överlever och kan förbättras

Ledare: Regeringen insåg att Finland är tvåspråkigt

"Sluta prata svenska, det här är ett finskt land"

Fyra av tio finlandssvenska ungdomar har språkmobbats

Pontus Kyander

Yrkesexamen från Prakticum öppnar många dörrar

Studier vid Yrkesinstitutet Prakticum ger nycklar till arbetslivet. Samtidigt kan det också vara en smidig inkörsport till fortsatta studier vid en yrkeshögskola. 4.12.2019 - 00.00

Mer läsning