Bögmonumentet

Touko Laaksonen var ingen frihetskämpe i sitt eget liv och på hemmaplan, men han har genom sitt eftermäle blivit en sådan.

Biografiska filmer är monumentalkonst, och Tom of Finland, Dome Karukoskis film om Touko Laaksonen (1920–1991), är inget undantag. På ett plan är filmen en hyllning till individen och personen Touko som med sin homoerotiska konst blev en internationell gayikon, och i dag är Finlands internationellt mest kända konstnär.

Samtidigt är filmen ett gravmonument till Finland som en garderob: ett land där homosexualitet var kriminaliserat fram till 1971 och sjukdomsklassificerat fram till 1981 – största delen av Laaksonens livstid – och där han dog innan förbudet mot "uppmuntran till homosexualitet" ströks ur lagen (1999). Skildringen av Laaksonens förhållande till sin syster Kaija ger en inblick i vad garderoben och den kända devisen "don't ask, don't tell" innebär i vardagen. Hur tystnad har rått och hur årtionden av samliv förnekas av både samhället och närstående.

Touko Laaksonen var ingen frihetskämpe i sitt eget liv och på hemmaplan, men han har genom sitt eftermäle blivit en sådan. Den stora retrospektiva konstutställningen i Åbo 2011 samt textilföretaget Finlaysons domesticering av Tom of Finland-motiv genom kökshanddukar och grytvantar har bidragit till den attitydförändring som kristalliserades av Tahdon 2013, folkrörelsen för könsneutral äktenskapslagstiftning.

Tom of Finland har blivit en symbol i kampen mellan värdeliberalism och värdekonservatism, bortom gaypornografin och subkulturen.

Det är i denna kontext som det är möjligt för Dome Karukoskis film att ta strid om Finlands officiösa monumentalhistoria, koppla logon för #Finland100 till läderbögar, och skriva in deras närvaro vid fronten och sex soldater emellan i den nationella berättelsen om andra världskriget. Med Touko Laaksonen utmanas och vidgas krigsveteranbilden, samtidigt som det kanske är just muskulösa officerare, snarare än fjollor eller andra bekanta populärkulturella bilder, som i Finland är vägen till den nationella berättelsen.

Det verkligen överraskande med Karukoskis film är emellertid den totala frånvaron av normaliseringsberättelsen. Mainstreamfilmer om homosexuella personer handlar oftast om acceptans: bögar och flator som söker och finner sin identitet, kämpar med att acceptera sig själva, kommer ut och därefter söker sin omgivnings godkännande. Romansen och ett heteronormativt liv är givna former för legitimering.

Här plågas bögarna inte av självdubier och -förakt. Det köps gardiner i en oförglömlig scen, men romans används inte för att normalisera och göra protagonister till "en av oss". Touko med vänner får behålla sin särart. De bildar sin motorcykelklubb utan motorcyklar. Glädjen och humorn i Tom of Finland-bilderna finns med i filmen, även om det spektakulära sexet uteblir.

Allas lika värde handlar om att få finnas till och ha samma rättigheter trots att man är annorlunda. Att en mainstreamfilm lyckas med att avvärja normaliseringsretoriken är den verkliga symboliska sprängkraften. Det väntar man sig inte av ett monument.

Anu Koivunen Medieforskare och professor i genusvetenskap vid Tammerfors universitet