Bo Carpelan om minne och främlingskap

Lika skickligt som alltid utövar Bo Carpelan i sin sista, postumt utgivna diktsamling sin förmåga att få den exakta iakttagelsen att leva så att vardagliga omgivningar avslöjar många nivåer av känslor och minnen.

Poesi

Bo Carpelan

Hon och han

Förord av Mårten Westö

Schildts & Söderströms och Akademiska Bokhandeln 2018

Ännu en diktsamling av Bo Carpelan! Av allt att döma är Hon och han den sista manuskripthelheten Carpelan lämnade åt oss. Den föregående postuma samlingen, Mot natten från 2011, året för hans död, hade han själv sammanställt för publicering. Men också Hon och han är en komplett diktsamling från poetens sista år som gör ett färdigt intryck och håller samma höga klass som allt annat han skrev.

Från Mot natten skiljer den sig rätt mycket. Mot natten är för att vara skriven av en dödsmärkt poet en ljus bok där många dikter präglas av harmoni och försoning. En stor roll som tröstare inför tidens oundvikliga gång innehas av naturen. Där finns en stark allkänsla som gör döden till ett uppgående i den beständiga, omgivande världen.

Hon och han är helt annorlunda: en barsk och konkret bok inriktad på hur åldrandet förändrar upplevelsen av världen. Ensamhet och främlingskap är ett dominerande tema och det är ömsesidigt: den gamla är främmande inför världen som den blivit och vice versa. Om Mot natten är en bok med ett utpräglat centrallyriskt perspektiv och ett diktjag som iakttar, minns och reflekterar, så ses protagonisterna nu utifrån. Om det vittnar bokens titel som tagits från den inledande diktsviten. Där skildras turvis två äldre personers, en kvinnas och en mans, dagliga liv, inte med betoning på de yttre sysslorna utan på upplevelsen av själva varat. Ändå är den omgivande miljön starkt närvarande, ofta som något hotfullt och undflyende. Känslan av osäkerhet är starkt närvarande – glidningarna mellan minne och nu, sinnesintryck och dröm skapar en overklighet mitt ibland de konkreta, en gång välbekanta platser och föremål som omger gestalterna.

Åter i Kronohagen

Den realistiska miljöskildringen är viktig. Hon och han är en återkomst till Gårdens värld. I Gården (1969), en av Carpelans mest lästa diktsamlingar, skildrade poeten sin uppväxt på 1930-talet i Kronohagen i Helsingfors innerstad och de människor som omgav honom där. Personerna i Hon och han kan tänkas vara två av de barn som befolkade Carpelans barndomsvärld. De har stannat kvar i sina gamla kvarter och sett dem bli allt mer främmande, människorna allt mer förändrade. I Gården var flera av de mest gripande dikterna porträtt av äldre människor ur de oförstående barnens synvinkel; nu är perspektivet omvänt. Den oförskönade skildringen av åldrandets realiteter gör förstås boken ganska tung att läsa, men som Mårten Westö påpekar i sin inledning finns det alltid olika skikt i Carpelans dikter:

"Trots de mörka underströmmarna glömmer Carpelan inte heller här att lovsjunga fantasin; som få i finlandssvensk litteratur har han kunnat ge uttryck för barnets oförvillade blick, innan det av de vuxna lär sin 'oseendets konst'."

Sin förmåga att få den exakta iakttagelsen att leva så att vardagliga omgivningar avslöjar många nivåer av känslor och minnen utövar Carpelan lika skickligt som alltid. I dessa knappa och ofta betryckta bilder upplever läsaren en blandning av bekantskap och förfrämligande:

Han sörjer de döda.

Deras rum står tomma.

Gardinerna rör sig i barndomen

tyst. Allt

går snabbt förbi, en ton

av längtan, med soldoft.

Om han hade vetat, hade han

valt ett annat liv?

Han kan inte svara.

Djup sömn utan drömmar

följer det ordlösa

som nattens doft.

Utgivningen av Han och hon är en del av Akademiska Bokhandelns 125-årsjubileum.

Michel Ekman Litteraturkritiker

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33