Blunda inte för fattigdomen

Debatten om inkomstskillnader har starka ideologiska förtecken. Det märks också i riksdagens budgetdebatt. Risken är att det skymmer behovet att ingripa mot fattigdomen.

När riksdagen godkänner regeringens förslag till budget för nästa år innebär det att den tiondel som förtjänar minst i Finland förlorar inkomster medan höginkomsttagare gynnas.

Enligt Finansministeriets beräkningar minskar inkomsterna 2018 med 37 euro i den grupp som tjänar minst eller från 12 700 euro per år. 37 euro på årsbas kan låta som en mycket liten summa, men för den vars månadsinkomst är kring 1 000 euro har varje cent betydelse. De som har de högsta inkomsterna, från 96 500 euro per år, får däremot ungefär 400 euro mer nästa år.

Riksdagens informationstjänst har på Vänsterförbundets begäran utrett hur hela regeringsperiodens beslut påverkar inkomstfördelningen 2015–18. Den beräkningen visar att de fyra lägsta inkomstgrupperna har fått mindre pengar att röra sig med medan de övriga gruppernas inkomster har ökat.

Beräkningarna beaktar inte förändringar i läkemedelsersättningar, kundavgifter, eller i indirekta skatter som mervärdesskatten eller fastighetsskatten, som alla proportionellt drabbar dem mer som har lite pengar att röra sig med, än höginkomsttagare. Ett undantag är att punktskatten på tobak ingår i Finansministeriets beräkningar och har en klar betydelse.

Från början av det här året sänktes de förmåner som Folkpensionsanstalten betalar ut och redan tidigare hade indexjusteringarna frysts. Det gäller till exempel barnbidrag, arbetsmarknadsstöd, sjukdagpeng och föräldrapeng. Utkomststödet sänktes inte och nästa år höjs garantipensionen med 15 euro per månad. Också ensamförsörjartillägget i barnbidraget höjs en aning.

De som har höga inkomster påverkas inte alls eller bara marginellt av försämrade sociala förmåner, som i gengäld har stor betydelse för dem som är helt eller delvis beroende av förmånerna. Däremot vinner höginkomsttagarna på att inkomstskatterna sänks.

Regeringen Sipilä har gått in för att inte höja de direkta skatterna för någon. Skattegraden i Finland har under den här regeringens drygt två år vid makten sjunkit klart, trots den så kallade solidaritetsskatten som ger dem som tjänar drygt 70 000 per år en liten extra skatt.

I en politisk diskussion som den i riksdagen den gångna veckan försöker alla givetvis dra hemåt och tolka faktaunderlaget så att det gynnar deras egen uppfattning.

Statsminister Juha Sipiläs (C) sätt att argumentera har ändå förvånat. Han vill inte erkänna att de beräkningar som har gjorts om förändringarna i inkomstfördelningen stämmer.

Sipilä har rätt i att de beräkningsmodeller som används är så kallade statiska modeller. De beaktar alltså inte hur förändringarna kan tänkas påverka människors beteende. Den modell som nu används mäter enligt forskarslang situationen "den första morgonen besluten trätt i kraft". När till exempel arbetslöshetsersättningen försämras kan man anta att arbetslösa ännu aktivare än tidigare försöker hitta ett nytt jobb. Om det lyckas minskar arbetslösheten och det bör öka inkomsterna för dem som har fått jobb.

Problemet med så kallade dynamiska modeller, som försöker beakta hur människor ändrar sitt beteende, är att de är beroende av de antaganden som används. Sverige använder en halvdynamisk modell och en motsvarande är under arbete hos oss. I Sverige har beräkningarna ofta visat stora förbättringar för den lägsta inkomstklassen. Problemet är att de sedan inte har materialiserats på riktigt.

Alla är ense om att det är bra om arbetslösheten sjunker. Det är ändå ett erkänt problem att de som söker jobb inte alltid matchar de jobb som är lediga. Det handlar till exempel om vilken utbildning man har. Färska siffror från OECD visar att Finland släpar efter internationellt. Fler borde ha högre utbildning. I stället har vi ungefär 600 000 personer som har enbart grundskola i bagaget. Viljan att utbilda sig handlar delvis om de ekonomiska villkoren. Vår utbildning kostar inte, men de studiesociala förmånerna hör till dem som har försämrats. Det kan få riktigt dåliga konsekvenser.

Bland dem som har låga inkomster finns många sådana som inte försörjer sig med att jobba – pensionärer och sjukpensionärer till exempel.

Fattigdom är ett reellt problem i Finland som inte löses enbart med att förbättra sysselsättningen, fast det på makronivån är viktigt. Regeringen borde aktivt försöka minska fattigdomen, eftersom den på sikt skapar fler problem.

Susanna Ginman Chef för opinionsavdelningen

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33