”Blow upp, explodera nu och puss på det” – på återbesök hos Diva

Bild: Jenny Lucander

Det är dags att en ny generation läsare hittar Diva. Flickan som äter leverlåda klädd i luciakrona inne i teaterskrubben i Östra läroverket. Och som suger på sin modersmålsvikaries fingrar i kartrummet. Tretton år, snart fjorton.Författaren Sanna Tahvanainen återvänder till Monika Fagerholms kultroman 20 år efter att den gavs ut.

Språket som en gång gjorde mig andfådd är i dag lättare att ta till sig. Det är fortfarande krävande att läsa Diva, men inte utmattande. Min gissning är att det digitala flödet har förändrat vårt sätt att ta till oss text. Spillror, fragment svischar förbi i ett enormt tempo. När boken kom såg texten märkvärdig ut med små hundar i början av varje kapitel, svärtad text, versaler och påhittade ord som ord "pickepicke", "muffla", "koppochenknapp" och min favorit "pussochkramfåglar", som är en viss typs flickor som smetar lip potion på läpparna i väntan på att Stålmannen ska komma och ta dem med sig upp till fjärde galaxen. I dag är vi vana vid text som ser ut i stort sett hur som helst.

Monika Fagerholm arbetar effektfullt med kontraster genom hela romanen. Tystnad och stumhet balanserar mot ordfyrverkerier. Den gråa vardagsrealismen i förorten mot en framtid som fotomodell i Paris. Matematiken mot poesin. Man kan också säga att livet och konsten vägs mot varandra.

Ganska ofta får Diva mig att tänka på HBO-serien Sharp Objects som baserar sig på Gillian Flynns roman. Serien laborerar med ett berättande som är besläktat med det fagerholmska. Det är omtagningar av meningar och scener. Som lasagne, med många olika lager. Och stämningen. Döden som ruvar bakom allt det fantastiska och absurda.

En annan Diva

När jag läste romanen första gången var jag 23 år och singel. I dag är jag 43 år och mor till en sextonårig dotter som inte vill ha med mig att göra. Tonåren med allt vad de innebär är skrämmande aktuella. Inte undra på att berättelsen är mörkare, farligare.

Vad handlar Diva om? Det är onödigt att leta efter en intrig. För den finns strängt taget inte. Språket böljar och flödar och detsamma gör berättelsen. Frånvaro av struktur ÄR strukturen.

Det som går att säga säkert är att boken utspelar sig i Värtbyhamn med omnejd. Det är suburbia när den är som gråast med köpcentrum, ökenfälten och marketbyggnaden. Pojkarna spelar hockey ivrigt påhejade av hockeymammorna. Divas mamma är så långt ifrån en hockeymamma man kan komma. Hon är poet och översättare. Intelligent och ensam. Och försvinner, såsom skrivande mödrar gör. "Hon tänder en cigarrett. Hon blåser ut rök i moln som hon försvinner i." Pappan är också frånvarande, långt borta i Mexiko, klädd i en sombrero på en strand. Filmen är hans medium. "Min pappa bor i ett hus på pålar på en strand i ett annat land; det regnar alltid där."

Diva (Lillabjörn) har två äldre bröder, Mellanbjörn och Storabjörn. Mellanbjörn spelar ishockey och skriver dikter. Storabjörn luktar läder och Old Spice-rakvatten. Och jo, namnen är en blinkning till sagan om Guldlock.

I samma trappa bor systrarna Hammarsköld. SannaMaria är en pk-fågel, den stumma Kari är det definitivt inte.

Skamlösa Diva

Romanens huvudperson Diva saknar motstycke i litteraturen. Smeknamnen är otaliga: Flickkvinnan. DivaLucia. BabyWonder. Lillabjörn. Stjärnöga. Diva är förstås skitsnygg och vet om det. "Min skönhet skulle göra intryck även på mig själv om jag inte var så van vid den." Som för de flesta tonåringar pendlar självkänslan från: "Min tankeförmåga är välutvecklad, gränsar till det genialiska." Till mera blygsamma: "Men jag är ingen filosof, jag är en flicka som går i skolan."

Vi får veta att Diva inte sminkar sig, "... jag är för vacker för att sminka mig ..." Hon nöjer sig med att lacka naglarna i "civiliserat beige". Hur hon är klädd? "Jag har blå byxor, vit skjorta, röd skarf kring halsen ..." Hon ser alltså ut som en typisk finlandssvensk flicka.

Men skenet bedrar. Diva är något så ovanligt som en SKAMLÖS flicka. Ett riktigt slukhål. Hon älskar, äter och tar för sig av livet helt utan skam. En av höjdpunkterna är när Diva äter leverlåda i teaterskrubben med luciakronan tänd på huvudet.

Makabra Diva

Jag fastnar för romanens två trånga utrymmen. Skolans teaterskrubb och telefonkiosken. Diva går in i teaterskrubben för att iklä sig olika roller som Lucia och Offie, som är en modern variant av Shakespeares Ofelia. Hon som blev galen av förtvivlan efter faderns död och dränkte sig. Divas dragning till martyrskap och död manifesteras genom att hon iklär sig luciakronan och "Offies vardagskläder".

Telefonkiosken utmålas som en farlig plats från början, vi får från början veta att Kari kommer att brinna upp i den. I själva verket påminner Diva läsaren gång på gång om vad som kommer att ske. Samma Kari figurerar också i teaterskrubben som "orakel". Den stumma flickan utläser framtiden åt pk-flickorna medan vi som läser VET vilken framtid som väntar Kari. Likt Jeanne D'Arc kommer hon att brinna. Diva är makaber, morbid och dras till döden mer än till glittret i min nya läsning. Vad är det som skaver? Tankarna. Känslorna. Framtidsutsikterna, det vill säga att bli vuxen. Inte ens poesin kan sudda ut allt elände, all smärta. Fast Diva formulerar det bättre: "Det finns fläckar som inte går bort trots all poesi i världen och det vet alla."

Glupska Diva

Diva är glupsk. Hon slukar allt från hobohobokarameller till leverlåda. Tuggummikarameller och ärtsoppa. När Storabjörn lagar mat blir det "fiskbitar med majonnässås och potatismos och till efterrätt Svamparna i skogen som är grön vispgrädde som blir skogsmark på fatet där bananbitar stuckits ner med persikohalvor som lock." Jag vrider mig av skratt när jag läser scenen där syskonen äter pizza. "Vi käkar fyra årstider, på italienska. Pissa, vi skrattar, för så sa mamma att ordet skulle uttalas på den tiden vi trodde att vår mamma visste allt."

Diva varken spyr eller svälter sig och det är uppfriskande eftersom flickors hunger är oftast farlig. Som Diva själv konstaterar är hon inte Twiggytypen "utan mera cocacolaflaskeformad". Men helt oproblematiskt är ätandet inte. "Jag glömmer mig i mat.", säger Diva och avslöjar därmed att ätandet handlar om tröst. Varför behöver Diva glömma sig? Här kommer vi in på ett av romanens starkaste teman. Vuxna som flyr in i det konstnärliga skapandet och barn som lämnas ensamma utanför. Och känner sig osedda och oälskade.

Mattegeniet Diva

Diva får inte en tia i matematikprovet. Hon får elva och ett halvt. Och när hon vinner skolornas mästerskap i matematik är första pris något hon kan stoppa i munnen. En polkagrisslickesticka! I Divas händer förvandlas den till något helt annat. "Långsamt lösgör jag slickestickan ur det genomskinliga pappret som är hårt och prassligt. Pussar stickan, slickar stickan. På ett sätt som inte lämnar utrymme för tolkningar."

Divas intresse för matematik kan ses som en längtan efter system, kontroll, absolut rätt svar. I motsats till litteraturen som mamman är uppslukad av. "Som tur har jag inget skrivande. Det lovar jag.", påstår Diva med tonåringens bergsäkerhet. "... mitt förhållande till litteraturen = nonexistent ...". Och så sker en helomvändning igen, som är så typisk för Diva: "Jag är förföraren, detta är min dagbok." Vad är det vi läser? Är det i själva verket Divas dagbok?

Varför är litteraturen så farlig? Det är mamman det handlar om. Vilken tonåring vill liknas vid sin morsa? Dessutom finns det inte plats för mera poesi. "Dikter. Vårt hus är fullt av dikter."

Ironiskt nog kryllar det av litterära referenser i romanen om flickan som inte har "ett eget skrivande". En katt heter Madame Bovary, av en vän får Diva Sylvia Plaths roman Glaskupan. Både Camus och Sartre flimrar förbi. Samma sak med Henry Miller och Anaïs Nin. Och Schopenhauers hund är central i boken. Lakanen i mangelrummet i skolans hushållsläraravdelning "är som blad ur böcker, tomma blad ur diktsamlingar och världens romaner." Och bokhyllorna hemma hos Diva är så tunga av världslitteratur att de darrar och begraver en under sig om de faller.

Kåta Diva

Diva längtar ut ur sitt huvud. Och då är hud mot hud en lösning. För det är ju så att: "Det enda som hjälper mot tankar är hud". Raden av Inger "Ludde" Lundmark citeras många gånger om och blir som ett mantra. Diva pressar sig mot kroppar, alla hon vill. Hon är inte kär. Hon är kåt. "Jag har inte tänkt 'hem' med någon, jag har tänkt hud."

I Diva kopplas inte sex ihop med vare sig rädsla eller skam utan med lust och nyfikenhet. Romantiken är helt frånvarande. Det är ovanligt i en bok om en flicka. "Att man måste älska den man ligger med ... man kan vilja röra vid varandra annars också ... LUST och lek är ju redan ganska mycket det.

Brådmogen är bara Divas förnamn. Vilken trettonåring, snart fjorton uttrycker sig om sin nyväckta sexualitet så här?" Men det är det som är själva grejen med Diva. Hon saknar sitt motstycke i verkligheten.

Pojkvännen Leo vill gå till filmarkivet och se på konstfilm. Diva följer med men är inte så intresserad. "Jag tuggade HubbaBubbatuggummi i filmarkivets seriösa mörker." Den tama pojkvännen byts lätt ut. Som när Diva suger på modersmålsvikarien Daniels fingrar i kartrummet. Och ligger med samma Daniel i en stuga i skogen.

"... jag har hånglats med Harald Tigerstedt på sista raden med sådan frenesi att vi nästan har förlovat oss." Diva är snar med att påminna att "... det som gäller i ett mörkermörker inte alltid gäller i den klara dagen utanför."

Sexet är oproblematiskt i Diva. Också det en både udda och välkommen företeelse i en roman med en flicka i centrum. Graviditetsskräck, könssjukdomar och preventivmedel lyser med sin frånvaro. Samma sak med blod och kladd.

Snöbollen Diva

Det är ingen slump att boken utspelar sig under vintern. Snön är en av romanens bärande symboler. Diva kallar sig Ishavet, Snöbollen, Frostträdet. Diva "tvättas" i snö av sina bröder. Tillsammans gör de en snöskulptur föreställande mamman.

Vad är snöns uppgift? Den döljer fläckar och klär landskapet i andra kläder. Det är som att gå in i teaterskrubben. "Det snöar in, snön täcker in allt som fanns och som en gång betydde något."

Invirad i halsduk tar sig Diva genom vintern. Framtiden har hon utstakad för sig.

"... ska bli en sval och ljuv fotomodell som heter Snöboll. Jag ska gå ner för en hög trappa med en vit chokladplatta i handen. Chokladplattan ska jag trycka halvvägs in i munnen ..." Bara Diva kan vara så fräck. Kalla sin framtida fotomodellspersona för Snöboll som ju är något runt och omfångsrikt och skrida fram med något kaloririkt i handen. Diva lägger förstås inte på hullet hur mycket hon än stoppar i sig.

Vad är en snöboll? Något man kan krama hårt i handen och kasta på någon. Något som rullar och blir större och större och sväljer mer och mer snö under sin framfart. Något som smälter till våren. Smälter och försvinner.

Flickan Diva

Diva är en roman om att vara ung. "Min egen blitillhistoria" som Diva uttrycker det. De flesta tonåringar längtar efter att bli vuxen. Men inte Diva. Och varför skulle hon? "När är en flicka som vackrast? En flicka är som vackrast när hon är 13 år."

Att vara flicka är något som Diva alla gånger föredrar. Hon suktar inte alls efter "den lugna jämna vuxenheten". Blicken på vuxna är obarmhärtig. Inte ens mensen är tecken på kvinnlighet, det är bara ont i magen. "När jag har mens är jag mindre en som är medveten som sin kvinnlighet än en som har ont i magen."

Är Diva stark och speciell? Kanske. Men hon är också sökande och sårbar. Såsom en flicka på tretton, snart fjorton, är. Diva var nog allt detta redan för tjugo år sedan, men det är först nu jag får syn på det. Därför är jag så glad att jag läste om boken.

I dag är flickors berättelser självklara. Inhemska filmen Den lilla sparven med en tolvåring bakom bilratten, svenska filmen Sameblod som handlar om Elle Marja som vill göra annat än valla renar. Emma Clines debutroman The Girls, Mirja Unges romaner Järnnätter och Jag går och lever och finlandssvenska Ellen Strömbergs formsäkra och härligt fräcka debut Jaga vatten. Men när Diva kom var hon rätt ensam. "Hon man trodde att inte fanns." I Monika Fagerholms flicklaboratorium kom Diva till. Med extra allt.

Sanna Tahvanainen

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08