Bloomsburygruppen flyttar ut i skärgården

Den mytomspunna Bloomsburygruppen upphör inte att fascinera ens då den lämnar sin hemtama brittiska landsbygd och sina bohemiska Londonkvarter. I flyttlasset som landat i Stockholms skärgård finns tyger, tapeter och en hel trädgård.

Bloomsbury Spirit

Konstcentret Artipelag, Stockholms skärgård

Till 30.9

Aldrig hade väl den radikala gruppen intellektuella i början av förra seklets London kunnat föreställa sig att de och deras alster en vacker dag visas ute i den idylliska Stockholms skärgård? Men där häckar de hela sommaren på konstcentret Artipelag.

Jag besöker utställningen Bloomsbury Spirit en vacker majdag. Tar en kanalbåt som avgår från Nybrokajen och går i maklig takt genom skärgården. En och en halv timme senare är vi framme. Promenadvänliga gångstigar leder besökarna till den spektakulära byggnaden som är Artipelag.

Jag säger det direkt: jag tycker ofta det är svårt att besöka museer. Det är för många intryck och för mycket folk. Jag är högkänslig och brukar bli alldeles matt. Därför håller jag mig oftast till presentshopen och kaféet och väljer högst en handfull verk jag tittar på. Men på Artipelag är det annorlunda. Jag stannar kvar hela dagen och känner mig vitaliserad i stället för dränerad när jag stiger på bussen tillbaka in till stan.

Vilken Bloomsburygrupp?

Inne på museet stöter jag på ett litet sällskap, välklädda svenskar i sjuttioårsåldern. Det är tydligt att en av kvinnorna är initiativtagare till utflykten.

"Ni undrar säkert vad de var för ena, Bloomsburygruppen?", hör jag henne säga och kan inte motstå att tjuvlyssna lite till.

"De var rika ungdomar som hade lust att leva som hippies."

Det går att definiera Bloomsburygruppen på flera olika sätt. Ett annat sätt är att säga att de var en skara människor som var kära i bildkonstnären Duncan Grant. Denna snygging Duncan Grant hade relationer med både kvinnor och män, däribland Vanessa Bell, John Maynard Keynes och David "Bunny" Garnett. Det är heller inte fel att påstå att Bloomsburygruppen var en grupp vänner som antingen var gifta med varandra, släkt (Lytton Strachey var kusin med Duncan Grant) eller studiekamrater.

Det kan te sig lite förvirrande med alla dessa namn. Men lugn, bara lugn. Den påkostade utställningskatalogen presenterar medlemmarna grundligt i både ord och bild.

Odling och återanvändning

Man kan säga att allting fick sin början när Virginias och Vanessas föräldrar dog. Systrarna lämnade det högborgerliga hemmet på High Park Gate i London och etablerade sig i stället i den mer bohemiska stadsdelen Bloomsbury på adressen 46 Gordon Square. Gruppen började träffas hemma hos syskonen i början av 1900-talet. När första världskriget bröt ut förflyttades umgänget till Charleston, Vanessas lantställe söder om London. Ute på landsbygden blev trädgård, odling och återanvändning viktigt. Charleston var i princip självförsörjande under kriget.

För eftervärlden är Virginia Woolf den mest kända av gruppens medlemmar. Men hon tillåts inte stjäla hela showen ute på Artipelag. Tvärtom. Hennes glasögon ligger alldeles stilla inuti en glasvitrin medan systern Vanessa Bells penseldrag syns på både tyger, tapeter, möbler, målningar och bokomslag.

Målningen Studland Beach av Vanessa Bell är ett av de verk som ställs ut på utställningen Bloomsbury Spirit på konstcentret Artipelag i Stockholms skärgård. Bild: Tate/Tate Images

Livet som konstverk

Bloomsburygruppen var gränsöverskridande på flera sätt. Både när det gäller konstarter som flöt samman på ett aldrig tidigare skådat sätt. Men kanske framför allt genom att låta konst och liv flyta ihop. Det gränsöverskridande gällde också relationer, sexualitet och könsroller. Jag kan inte låta bli att tänka: gruppen var före sin tid. I dag pratar vi mycket om livsstil. Bloomsburygruppen kan sägas ha uppfunnit just konceptet livsstil.

Utställningen ägnar sig inte åt att reda ut vem som delade säng med vem, utan fokuserar helt på gruppens livsstil och skapande. Interiör och trädgård står i centrum. Vad är mest i ropet i dag? Att inreda sitt hem och att odla, sak samma om det är i liten skala på fönsterbrädan, ute på balkongen eller i trädgården.

Till Bloomsburygruppens största bedrifter hör att de tog modernismen till Storbritannien.

Utställningen lyfter med rätta fram gruppens doldis och tillika ålderman, Roger Fry, som var både bildkonstnär och kritiker. Det var han som introducerade konstnärer som van Gogh, Gauguin och Matisse för den brittiska publiken. Det var också Fry som var den drivande kraften bakom Omega Workshops, ett designkollektiv där Duncan Grant och Vanessa Bell ingick.

Talar man om estetik så stod Bloomsburygruppen för färg och mönster. Allting dekorerades. Spiselkransar, badkar, köksluckor, lampor och tyger. Talar man ideologiskt var de humanister och pacifister hela bunten. De trodde på samtal och vänskap.

De tankar som gruppens medlemmar stod för ter sig i dag moderna. Begrepp som demokrati, humanism, feminism, sexuell identitet och den flytande gränsen mellan kvinnligt och manligt diskuterades flitigt och bidrog till gruppens rykte som radikala.

Duncan Grants ateljé på Charleston är ett praktexempel på Bloomsburygruppens estetik. Allting dekorerades! Man kan lugnt påstå att de uppfann inredningstrenden shabby chic, det vill säga lantligt och slitet. Bild: Frida Andersson

Res- och läslust

Utställningen väcker både res- och läslust. Och då har jag redan ägnat en het junidag åt att lokalisera Monks House, paret Woolfs lantställe. Det var stängt när jag väl kom fram. Men jag tryckte näsan mot fönsterrutan så gott jag kunde och tog en promenad för att insupa omgivningen. Efter att ha sett utställningen vill jag åka till Charleston som ligger i Sussex inte långt från Monks House, samt besöka Vita Sackville-Wests Sissinghurst som är känt för sin trädgård, där det finns en avdelning som går helt i vitt. Jag får lust att läsa Ingela Linds pinfärska bok Ta sig frihet – Bloomsbury, Indien och konsten att leva. Och Virginia Woolfs feministiska pamflett Ett eget rum. Det är alldeles för länge sen jag gjorde det.

Vad är det som gör utställningen så lyckad? Det är helhetsgreppet. En lugn meditativ känsla som finns både inne och ute. Det är mycket tack vare Karen Gabel Madsens gobelänger som är spända över fönstren i rummen. Jag tycker mycket om sättet som man leker med rumslighet. Man kan gå in i små möblerade rum och sedan gå ut och titta in i samma rum genom fönster.

Utställningen prövar några nya grepp som att placera informationen på golvet under de utställda föremålen i stället för på väggen intill. I ett av rummen har man återskapat Cadena Café som var en av gruppens träffpunkter i London. Man har valt att satsa stort på interiören och låter enkla papperskopior presentera Bloomsburygruppens medlemmar. Porträtten är oömma och tål att man till och med rör vid dem. På kaféborden ligger böcker som antingen är författade av gruppens medlemmar eller handlar om gruppen i stort.

Det är bara en sak som gäckar mig. Var finns Ernst Billgrens omtalade mural? Jag hittar den aldrig. Blir tvungen att googla hemifrån. Aha. Det var väggmålningen med elefanten i rummet som visar hur gruppen influerades av Indien.

Jag har bara några små invändningar. Båda gäller miljöer som ska föreställa Charleston. Ikea-fåtöljerna i det lilla vardagsrummet sticker i ögat och "gruset" i trädgården ser plastigt ut och är inte trevligt att gå på. Allting annat stämmer. Utställningen har en fin rytm. Balansen mellan information och interiör som talar för sig själv är lyckad. Ljud- och ljusvärlden är behaglig. Det är en stor bedrift att förvandla de skandinaviskt stilrena utrymmena till bohemeri à la Bloomsbury. Jag gör som sagt gärna ett nytt besök.

Det omtalade Charleston finns närmare än någonsin i sommar. Det var på Vanessa Bells lantställe i Sussex söder om London som Bloomsburygruppen samlades efter första världskrigets utbrott. På konstcentret Artipelag kan man bekanta sig med både trädgården och interiören som kom att bli Vanessa Bells största konstverk. Bild: Jean-Baptiste Béranger

FAKTA

Artipelag & utställningen Bloomsbury Spirit

Ta sig dit: Jag rekommenderar kanalturen. Den tar en och en halv timme och avgår från Nybrokajen. För tidtabeller se stromma.se. Det går också att åka buss till Artipelag, avgång från Vasaplan. Tar man bil från centrala Stockholm är man framme på 20 minuter. Då är det väg 222 mot Gustavsberg som gäller. Det är skyltat på Hålludden/Artipelag.

Äta: Kafé och restaurang finns, både ekologiskt och estetiskt. På taket finns bikupor och odlingar som förser köket med färska ekologiska råvaror.

Uppleva: Utställningen Bloomsbury Spirit pågår fram till den 30 september. En skulpturutställning "Omvägar" finns utomhus, för dem som har spring i benen.

Kuriosa: Artipelag är privatägt och grundat av Björn Jakobson, mannen bakom bland annat BabyBjörn-bärselen. Inte ett öre allmänna medel har använts.

Lästips: Ögonblick av frihet, Virginia Woolfs dagboksanteckningar 1915–1941.

TV-serietips: Life in Squares, om Bloomsburygruppen

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33