Blomsterhatt eller rasist

Bild: Flickr – Superscheeli

Efter flyktingpulsen nyligen har vi lärt oss en del om vilka frågor som kan och behöver diskuteras.

Den senaste undersökningen – beställd av Inrikesministeriet – om finländarnas syn på asylpolitiken börjar antyda åtminstone lite svaga färgnyanser i en hittills svartvit debatt.

De drygt tusen finländare som har tillfrågats har beklagat det onyanserade: 68 procent anser att det bara är de extrema polerna som hörs. Många säger alltså att man inte kan uttala sig om flyktingar utan att bli stämplad antingen som blomsterhatt eller rasist.

Många litar sorgligt nog inte heller på medierna – i stil med att kvällstidningarna blåser upp brott som främlingarna begår medan de liberala medierna har de trivsamma framgångsberättelserna.

Rapporten har också gjorts genom medborgarforum som bland annat forskare vid Åbo Akademi har använt i andra frågor.

Forumen samlar visserligen bara 20-30 personer i dialog men ger en bild av vilka frågor som verkar fastlåsta i en debatt – och å andra sidan vilka de "rörliga delarna" är. Det är frågor där vi efter argumentation kan ändra oss.

Sedan en kolumnist i nordöstra Finland etablerade begreppet "det sansade folket", tolkun ihmiset, har också det begreppet debatterats och kritiserats.

Flyktingaktivister ser här sans närmast som likgiltighet; invandrarkritikerna i sin tur att de sansade slappt nöjer sig med vad våra ledande medier berättar om flyktingläget.

Det finns däremot uppenbart en stor och tyst grupp finländare som inte är likgiltiga när det gäller.

När flyktingarna väl finns på ens hemort och kommer tillräckligt nära klickar kugghjul i läge. Då visar en nedärvd finländsk moral också att man – ett förpliktande "man" – hjälper utsatta utan fördenskull behöva lösa hela världens flyktingproblematik på en gång. Eller att man åtminstone inte motarbetar de nödställda.

Rapporten visar också att finländare är beredda att resonera kring hur flyktingar snabbare kunde få ett grepp om livet i Finland, att lära sig vårt språk och våra vanor och börja jobba.

Däremot tycks en vattendelare gå vid våra myndigheter. Här anser en stor majoritet att det inte är tillbörligt att ifrågasätta Migrationsverket, polis och domstolar när ett nej väl har blivit ett slutligt nej till att stanna i Finland.

Det är ändå en trist och underliggande ton i rapporten, och i medierapporteringen om den, att flyktingproblemet är som en episod man vill ha ur världen. Som om årtusenden av migration därmed skulle gå ett stycke mot sitt slut.

Det finns en åga i att Finland vi – utan att vår västerländska och internationella fasad ska få skråmor – ska avvisa 22 000 personer också ett annat år. Eller åtminstone få dem att ge upp sina ambitioner att stanna i Finland.

Men så är det också bra om båda sidor i asyldebatten tillsammans kunde ta nya tag i fråga om hur flyktingar borde sållas ut i framtiden.

Det är också bra att reflektera över att kvotflyktingar, "de som mest behöver hjälp", inte nödvändigtvis är lika välutbildade och västorienterade som de som spontant och på egen hand letar sig ända upp till Finland och till vår fria rätt att ansöka om asyl.

Det leder till smarttelefonsparadoxen. Först frågar man slängigt hur någon som har råd med en dyr smarttelefon kan behöva hjälp. Därnäst frågar man hur någon som inte kan använda en smarttelefon någonsin ska kunna integreras här.

Saknas den goda viljan kan man alltid sålla i kortleken så att främlingen aldrig kan vinna.

Jan-Erik Andelin HBL:s Nordenkorrespondent i Stockholm

”Sälj din gamla bostad före du köper ny!”

Fastighetsförmedlingen Kotijoukkue är på alla sätt nyare, fräschare och mer dynamiskt men gamla goda råd och sunt förnuft är fortfarande en av grundstenarna i bobytarbranschen. Än gäller den gamla devisen att sälja sin gamla bostad förrän man köper ny. Ingen vill bli i fällan mellan två bostäder. 1.11.2018 - 09.42