Blommor

Det sämsta alternativet är att inte se det svåra för vad det är, utan blunda, skjuta undan eller också tvinna in sig i katastroftankar.

Det kommer att bli vår igen. Jag har halkat och krossat min armbåge, får knappt jobba, tar bussen ned till Brunnsparken, värker och tittar på havet som spricker, som tröttnat på att vänta. Det är kallt men, inte hopplöst kallt. Jag tänker på världen, och hur i helsike jag ska kunna förhålla mig till den.

Under mitt 35-åriga liv har jag aldrig känt, mött sådan vanmakt inför världens tillstånd som under det senaste året. Jag behöver inte räkna upp allt det hemska, ni vet vad jag talar om. Främlingsfientligheten, förtrycket, krigen, klimatet, demokratins kriser, mänskliga rättigheter som trampas och spottas på. "Varje dag blir Finland värre" skriver en bekant på Facebook. "Jag är skräckslagen och pessimistisk", chattar en annan. "Jag tror att det är kört för USA och kanske för oss alla", säger en tredje. Havet säger ingenting, eller i varje fall inget jag kan tyda.

Inom vissa psykoterapier jobbar man med dialektiken mellan acceptans och förändring. I korthet: när det är som värst, när det gör ont och man rädd och det känns som att man inte står ut, då bör man stanna upp, andas, identifiera och konstatera att det är så här det är just nu. Genom att lära sig att uthärda och acceptera det svåra möjliggörs samtidigt arbetet för förändring. Parallellen är kanske inte spikrak, men likväl tänker jag på denna balans mellan acceptans och förändring då jag tänker på vår värld just nu. Det sämsta alternativet är att inte se det svåra för vad det är, utan blunda, skjuta undan eller också tvinna in sig i katastroftankar, och samtidigt inte heller försöka förändra någonting. Detta sämsta alternativ har jag ägnat mycket av denna vinter åt: undvikit nyheter, vägrat diskutera Trump, scrollat och bläddrat förbi det vanvettiga, tittat på video efter video där gulliga hamstrar gnager på gullig mat, och sedan legat vaken på nätterna på grund av operationssår som gör ont och katastrofrädsla för vad som ska hända med oss alla.

Och alternativet? Havet svarar inte och nu fryser jag redan, men det måste ju vara att inte blunda för det hemska men inte heller drunkna i det? Att ta hand om sig själv, om varandra. Att göra litet hellre än ingenting. Donera pengar, skära ned på kött och flyg, skriva på en protestlista, säga ifrån, demonstrera om man kan, rösta klokt i kommunalvalet, besöka någon ensam oftare. På en blogg såg jag en serieteckning av JM Nieto som jag printat ut och hängt upp i mitt arbetsrum. En liten figur sitter och gräver med en spade.

– Varför så optimistisk inför år 2017? Vad tror du det kommer att föra med sig, frågar den lilla figurens kompis som sitter bredvid.

– Jag tror det kommer att föra med sig blommor, svarar figuren med spaden.

– Varför det?

– För att jag planterar dem.

Monica Ålgars doktor i psykologi och skribent

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33