Blodsugande blockflöjtister i rep blev droppen

Konflikt. Första halvans vardagliga porträtt av karriärkvinnan gick inte alls ihop med kvinnan i Antti Auvinens skräckfilmsfantasi under Bravades helkväll på Helsingfors festspel.Bild: Pietari Purovaara

Kombinationen av blodsugande blockflöjtister, droppande infusionsflaskor och etnosexuell repkonst fungerade inte alls. Kärnan i blockflöjtskvartetten Bravades konst, blockflöjtsmusiken, drunknade i en ödslig show av tekniska verktyg, skriver Dante Thelestam.

TIDIG MUSIK/SAMTIDA MUSIK

För att jag ska se dig bättre

Bravade: Sunniva Fagerlund, Pauliina Fred, Hanna Haapamäki och Hanna Kangasniemi, blockflöjt. Elina Häyrynen och Jukka Tarvainen, dans. Antti Auvinen, komposition. Tinttu Henttonen, repkonst. Elina Lajunen, regi. Helsingfors festspel, Almisalen 21.8.

Dubbelföreställningen med blockflöjtskvartetten Bravade på Helsingfors festspel blev en dubbel besvikelse. Bravade uppträdde med två konserthalvor: först en introspektiv multimediadokumentär om kvartetten och sedan ett nytt verk av tonsättaren Antti Auvinen.

Stommen på första halvan var en typisk Bravadekonsert med kvartettmusik från 1500-talet plus ett verk av samtida musik. Intervjuerna, som spelades på ljudband mellan låtarna, stal dock en stor del av uppmärksamheten.

Till att börja med kändes hybriden av musik och dokumentär lovande. På ljudbandet svarade Bravade på frågor om rädslor, stress och känslor av otillräcklighet. På scenen spelade kvartetten i stället virtuost och självsäkert – utantill och med inslag av koreografi. Bravade traskade omkring i den svarta och tomma Almisalen, upplyst av strålkastare, men den gamla musiken klingade inte riktigt i det moderna utrymmet.

Efter en stund började intervjuerna på bandet kännas tjatiga. Vagt pladder om karriär och livskriser förde tankarna till personporträtt i damtidningar. Ofta slutade pratet just när det började bränna till kring något ämne.

Elina Häyrynen och Jukka Tarvainen kommenterade musiken och intervjuerna med dans. Dansarna fäktade med blockflöjter, sprang med full fart tvärs över scenen och stirrade oförstående på Bravades noter. En barnslig kontrapunkt till det vuxna pratet.

Vampyrer, dropp och repbondage

Efter pausen hördes uruppförandet av Antti Auvinens nya verk För att jag ska se dig bättre.

I början stod blockflöjtisten Sunniva Fagerlund ensam på högra sidan av scenen. Likt någon sorts flöjtvampyr sög Fagerlund luft ur fingerhålen på sin basblockflöjt och vrålade in i mikrofonen på näbben av instrumentet. Ljuden kördes genom en dist-effekt och det resulterande ylet ackompanjerades av låga vibrationer från en subwoofer. De tre andra blockföjtisterna svarade med skrikiga pip, blåsningar och skrapljud från de förstärkta blockflöjterna. Emellanåt hördes vinande fragment av 1500-talstonsättaren John Dowland.

Bredvid kvartetten hade man ställt fyra infusionssystem (droppställningar) som musikerna startade och stoppade med glesa mellanrum. Systemen droppade vatten på metallplattor och det metronomliknande tickandet förstärktes på hög volym i salen.

Ett centralt element i verket var videon. Tekniskt sett stod Auvinens verk nära den danska tonsättaren Simon Steen-Andersens. Arbetet med film fokuserade på sambandet mellan bild och ljud – ett viktigt verktyg var leken med olika hastigheter. Auvinens närbilder (och ljud) på en blockflöjt som sågas itu påminde starkt om Steen-Andersens pianokonsert där en flygel faller ner från åtta meters höjd och splittras i bitar.

Utöver flöjtsågandet var ett centralt element i videon Tinttu Henttonens bondagekonst med rep. Bravadeflöjtisterna, bundna med rep, dinglade från taket i ett dystert och obestämt utrymme.

Effektsökeri och grabbhumor

Helheten förbryllade. Jag visste inte vad jag skulle tänka om kombinationen av blodsugande blockflöjtister, droppande infusionsflaskor och etnosexuell repkonst (fastän jag kan tycka att dessa element i sig är smaskiga). Jag förstod inte heller programbladets plattityder om "repets mångtydighet" eller "den musikaliska pendelrörelsen".

Tidigare verk av Auvinen har typiskt imponerat med sin energiska musik – ohämmat oljud och absurd aggression – men i den här föreställningen kändes ljudvärlden bedrövligt monoton. Trots en viss finurlighet, särskilt i det visuella, präglades verket alldeles för mycket av effektsökeri och grabbhumor. Lo-fi-estetik i all ära, men kombinerat med ett långsamt tempo, och alla de tomma stunder då kvartetten bara satt på sina stolar, blev brusmusiken främst sömnig. Man kan visserligen argumentera att ledan var ett tema i verket – känslan av att sitta i dropp – men då får man nog vara ganska tolerant.

Sammanfattningsvis gav konserten ett olyckligt intryck att kärnan i Bravades konst, blockflöjtsmusiken, drunknade i en ödslig show av tekniska verktyg – kameran, skärmen, strålkastaren och rökmaskinen.

I efterhand uppstod också en olöslig kontrast mellan de två halvorna. Första halvans vardagliga porträtt av karriärkvinnan gick inte alls ihop med blockflöjtskvinnan i klorna på Auvinens skräckfilmsfantasi. Gärna kunde intervjumaterialet ha behandlat verkets teman eller vice versa.

Dante Thelestam

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00