Blod tjockare än vatten

Överdrivet ödesmättat. Ville Virtanen i land utan lag. Bild: Tuomo Hutri

DRAMA/THRILLER

Land utan lag

Regi och manus: Jussi Hiltunen. Foto: Tuomo Hutri. I rollerna: Ville Virtanen, Antti Holma, Outi Mäenpää, Malin Buska, Mikko Neuvonen.

Land utan lag av långfilmsdebutanten Jussi Hiltunen är vad man kunde kalla för en västern med nordliga förtecken; ett brottsdrama som i likhet med Aku Louhimies Fruset land inte räds det här med "ont blod".

Det handlar alltså om fäder och söner, om en stumhetens och tystnadens kultur som tenderar att gå i arv. Och som i värsta fall får direkt tragiska konsekvenser, precis som popgruppen Eppu Normaali antyder i "nationaleposet" Murheellisten laulujen maa.

I en avfolkningsbygd i norra Finland möter vi så Ville Virtanens polisman, en bra snut men en dålig far. Och nu vill det sig ju inte bättre än att Lasses dagar på jobbet är räknade, hans tjänst dras in.

Det sammanfaller med att Jaakko (Antti Holma), en flåbuse som i tiderna hade livet av sin egen svärfar, återigen är på fri fot. Inte nog med det: under ett nattligt besök i granngården får en äldre man sätta livet till med den påföljd att sonen i huset, Erkki (Mikko Neuvonen), svär att hämnas.

Hatet och vreden spiller även över gränsen. Från Sverige kommer en tungt beväpnad delegation (med norrmannen Jörgen Langhelle i spetsen) som på jakt efter den utlovade skottpengen sätter åt den presumtiva återfallsmördaren.

Pernilla Augusts gränspolis kan inte mycket annat än se på, liksom Erkkis hustru (Malin Buska). Ute i kylan befinner sig också Jaakkos mamma (Outi Mäenpää), kvinnan som bär på en ödesdiger familjehemlighet.

Aldrig har man i en finländsk film sett lika många hagelgevär, pistoler och älgstudsare men inte så att våldet - inte sällan underliggande - skulle sänka filmen. Nej, betydligt mera problematiskt är det berättarmässiga tonfallet, avsaknaden av nyanser.

I Land utan lag (Armoton maa) finns ingen humor, ingen glädje, endast bistra miner och mer eller mindre tragiska människoöden. Samt lakoniska, snålt tilltagna replikskiften.

Ånger- och försoningstemat i filmens centrum är väl på sitt sätt sympatiskt men så helsikes dyrköpt och ödesmättat att man helst låter bli. Underförstått: filmen tar sig själv på så stort allvar att nästan blir komiskt (eller rättare sagt tragikomiskt).

Sedan hjälper det ju inte att själva inramningen är i högsta grad respektingivande. Tänker på de tekniska produktionskvaliteterna men också på de majestätiska landskapen som förvisso torde vara importerade från Norge.

Ville Virtanen i huvudrollen är givetvis säkerheten själv, en klippa, men som sagt är det lite si och så med handlingsutrymmet. Filmbygget sviktar under blotta tyngden av materialet.

Krister Uggeldahl

Hälsningar från riksdagen

Politiken möter många utmaningar, inte minst från populistiska och bakåtsträvande rörelser i Finland och i Europa. Jag vill fortsätta som riksdagsledamot och arbeta för en politisk kursändring i värdefrågorna. 15.3.2019 - 15.02