Blod, svett och tårar på Side Step-festivalen

Ícaro dos Passos Gaya dansar som en besatt i verket Iron Mouth.Bild: Elisa Mendes

Lördagskvällen på Zodiak var en intensiv upplevelse, med två väsenskilda men nästan lika omruskande verk.

Minor matter. Koncept, koreografi: Ligia Lewis. Musikdramaturgi: Michal Libera, Lewis. Stylist: Alona Rodeh. Ljuddesign: Jassem Hindi. Ljuddesign: Andreas Harder. Dramaturgi: Ariel Efraim Ashbel. På scenen: Tiran Willemse, Lewis, Hector Thami Manekehla.

Iron Mouth. Regi: Marcela Levi, Lucía Russo. Ljuddesign: arbetsgruppen. Dräkt: Levi, Russo. Ljusdesign: Isadora Giuntini. På scenen: Ícaro dos Passos Gaya.

Sivuaskel / Side Step 10.2.

Dominikansk-amerikanska, Berlinbaserade koreografen och dansaren Ligia Lewis deltog i år med två verk i festivalprogrammet. Sorrow Swag (se recension i lördagens tidning) och minor matter är del ett och del två i en planerad färgtrilogi, blå-röd-vit. Bägge har fått stor internationell uppmärksamhet och turnerat extensivt. I samtalet efter föreställningen av minor matter konstaterar ändå kuratorn Niko Hallikainen att det är det verket som speciellt väckt diskussion.

"I would like to turn you inside out and step into your skin." Så inleder Lewis det dramatiska verket som behandlar, bland annat, svarthet (namnet syftar på rörelsen Black lives matter). Tre dansare, Lewis själv samt Tiran Willemse och Hector Thami Manekehla, gestaltar med våldsam energi känslor av ilska, sorg och kärlek. De rör sig ofta synkroniserat, de kommer samman i högar och pyramider, de leker och slåss och stundvis utvecklas detta till en desperat trekant. Linjerna är skarpa, precisa.

Mot slutet utforskas rummet: trion klättrar längs väggarna, hörnen. Det klassiska teaterutrymmet, black boxen, är ett annat tema för verket.

Den musikaliska resan genom århundradena är också centralt. Likaså ljuset – från skarpa vita ljuskäglor i en annars svart sal till röda laseraktiga strålar. Monologer, ibland mumlade så man inte kan urskilja orden, ger ytterligare en dimension till det här komplexa, intressanta och tankeväckande verket.

Infernalisk dans

Kvällens andra verk, Iron Mouth av brasilianska Marcela Levi och Lucía Russo, är störande och roligt och på något ogripbart sätt tragiskt. När vi stiger in i den lilla salen, den här gången en black box utan bänkar, håller dansaren Ícaro dos Passos Gaya redan på. Med bar överkropp och halvslutna ögon dansar han febrilt, till en musik endast han kan höra. Hans fötter skapar rytmen. Han rör sig igenom och runt publiken som står utspridd i salen. Han dansar, och dansar – och dansar. Tills munnen fradgas och kroppen dryper av svett. Det är obekvämt att se på honom, det är något djuriskt och besatt i hans varelse.

Just när man riskerar bli riktigt rastlös, dånar högtalarna plötsligt till, och vi får en sekund höra vad han hör: den rasande dansmusiken tecnobrega från norra Brasilien. Sen tystnad, och han kollapsar. Börjar blöda från hårfästet, hela ansiktet färgas rött.

Hela det resterande verket är sedan ömsom smärtfyllda, vibrerande stillbilder i tystnad, ömsom vilda kaotiska danssekvenser till musiken med smittsamt tempo. Spottet flyger, svetten flyger, blodet droppar, dos Passos Gaya rullar över golvet, rör sig mellan publiken. Upprepar rader ur sångerna, som verkar absurda tagna ur sin kontext.

Det är en extremt fysisk prestation, extremt utlämnande. dos Pasos Gayas ansikte uttrycker outgrundliga känslor, från hänförelse till smärta, och hans kropp är en evighetsmaskin, på gränsen till vansinne. Applåderna efteråt är rungande, och med rätta, det har varit en närmast övermänsklig prestation. Levis och Russos koreografi är stötande, provocerande – fängslande.

Sonja Mäkelä Teaterkritiker

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08