Blinddrama med ögonen på skaft

Petri Poikolainen (andra från vänster) har huvudrollen i filmen som vann det nyinstiftade publikpriset under den pågående filmfestivalen i Venedig. Bredvid honom från vänster Jani Poso, Teemu Nikki, Sari Aaltonen och Marjaana Maijala. Bild: Marco Bertorello/Lehtikuva-AFP

En finländsk film vann på lördagskvällen Orizzonti Extra-serien vid filmfestivalen i Venedig. Filmen skildrar blindhet så att åskådaren famlar i mörkret, vilket innebär att ljudbilderna i filmen blir så mycket starkare, skriver Krister Uggeldahl i sin recension. Huvudrollsinnehavaren är själv blind och rullstolsburen.

DRAMA

Den blinda mannen som inte ville se Titanic

Regi och manus: Teemu Nikki. Foto: Sari Aaltonen. I rollerna: Petri Poikolainen, Marjaana Maijala, Matti Onnismaa. 82 min. F12

Man vet att någonting är lurt när förtexterna till Den blinda mannen som inte ville se Titanic (Sokea mies joka ei halunnut nähdä Titanicia) inledningsvis rullar fram som blindskrift.

Men så handlar det om Jaakko (Petri Poikolainen), den förtidspensionerade unge mannen som till följd av MS-sjukdom förlorat synen. Nu är han förlamad från midjan neråt och sitter i rullstol – precis som Poikolainen själv.

Det kanske inte låter så sprittande men faktum är att Teemu Nikki (Lovemilla, Armomurhaaja, Nimby) gjort en film där litet blir stort och blindheten blir mer eller mindre synlig, så att säga.

Jaakko bor ensam i en höghuslägenhet och hans vardag är minst sagt inrutad och inskränkt, inte mycket händer. Telefonen är den främsta kontaktytan med omvärlden, även om den personliga assistenten med jämna mellanrum har vägarna förbi, städar och har sig.

Tammerfors hjärta Tavastehus

Däremellan händer det att Jaakkos pappa (med en röst tillhörande Matti Onnismaa) hör av sig, men vår hjälte som tröttnat på att bli behandlad som en barnunge uppskattar inte föräldrarnas omtanke.

Det som räddar Jaakkos vardag är telefonsamtalen med Sirpa (Marjaana Maijala), ett annat olycksbarn. Och där blir filmen personlig, för att inte säga intim. Den presumtiva flickvännen säger repliker som: "(tänk dig att) jag sitter i din famn" och "jag stryker din kind".

Dessvärre bor Jaakko och Sirpa på olika håll, han i Tammerfors, hon i Tavastehus. Men så vinner Jaakko på tipset varpå en djärv plan börjar utkristallisera sig; varför inte strunta i alla nejsägare, beställa en taxi, boka en tågbiljett, och hoppas på hjälpande händer under resans gång.

Från drama till thriller

Sagt och gjort, men samtidigt som frihetens vind blåser upp går Nikkis film från drama till gastkramande thriller när Jaakko på vägen till Tavastehus råkar ut för trubbel av stora mått.

Ogärna går jag in på detaljerna men några ord om den visuella biten; medan Teemu Nikki och filmfotografen Satu Aaltonen går in för närbilder i första akten, ofta av Poikolainens ansikte, öppnar den improviserade tågresan upp för ett bildspråk med suddiga halvbilder.

I likhet med Jaakko famlar åskådaren i mörkret, vilket innebär att ljudbilderna blir så mycket starkare (tack vare Heikki Kossi).

Filmens titel då? Det handlar om en filmfreak som trots synskadan inte kommit sig för att göra sig av med sin samling. Den tidiga James Cameron är något av en favorit, till skillnad från regissörens kioskvältare Titanic.

Men det som gör det svårt att slita sig är Jaakkos alias Petri Poikolainens humor och humör samt ett ständigt närvarande populärkulturellt anslag som kommer till uttryck i de mest överraskande av situationer. Otippat är det hur som helst.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Så kan valet av lån påverka din ekonomi

Mer läsning