Blaue Frau firar med stil

Episkt anslag. Blaue Frau firar sina elva år med pompa och ståt – och mycket attityd.Bild: Anna Äärelä

Att Blaue Frau firar sina elva år i form av en konsert är representativt för den trend i som blivit allt tydligare med åren – utvecklingen mot installationskonst, dans och performance.

11

Text: Barbro Smeds. Kompositör: Systraskap (Sabina Wärme och Amanda Lindgren). Visuellt uttryck: Malin Nyqvist. Artistträning: Christa Renwall. Ljusdesign: Meri Ekola. Dräkter: Sanna Pietilä. På scenen: Sonja Ahlfors, Joanna Wingren, Malin Nyqvist.

Blaue Fraus premiär 8.4 på Korjaamo.

Det är storslaget från första början. En dånande ljudmatta och bolmande rökmaskiner välkomnar Blaue Frau-duon Joanna Wingren och Sonja Ahlfors samt gästartisten Malin Nyqvist in på Korjaamos scen. I fotsida vita kåpor liknar de profeter eller väckelsepräster, och den första sången slutar mycket riktigt med att budskapet "Vi har välsignat er" blinkar på skärmen.

Blaue Frau har bestämt sig för att inta sin rättmätiga plats i historieskrivningen, och gör det med sedvanligt mycket attityd och jävlar anamma. Det är en fråga om stolthet och självrespekt, ett sätt för en grupp i marginalen att ta plats i centrum, åtminstone för en stund.

Att elvaårsjubileet kommer i form av en konsert är egentligen ganska passande, främst för att det representerar en riktning bort från teatern, en trend i Blaue Fraus produktioner som blivit allt tydligare med åren. De har i sina senaste föreställningar på olika sätt närmat sig bland annat installationskonst, dans och performancekonst.

Och nu är det alltså en "elektro-pop-konsert", med citationstecknen markerade av gruppen själv. Helst vill de nämligen inte bli definierade som något alls. De vill förbehålla sig rätten till självdefinition. Eller till att låta bli att applicera några kategorier över huvud taget.

Feministiskt alibi

Det är lätt att tänka sig att möjligheten att samarbeta med den fantastiska syntpopduon Systraskap (Sabina Wärme och Amanda Lindgren), är ett tillfälle Blaue Frau inte ville missa. De står för musiken till de femton låtarna, medan Barbro Smeds skrivit texterna. Att arbetsprocessen varit kollektiv är samtidigt klart, och texterna är mestadels i jag-form och handlar om Ahlfors och Wingrens erfarenheter under Blaue Frau-åren.

Det blir alltså en historiekavalkad, där ett antal av gruppens 17 produktioner får egna sångnummer. Andra sånger är mer tematiska, och handlar om feminism, turnéliv eller att arbeta i fri grupp. Att feminismen blir det bärande temat är naturligt, Blaue Frau är ju fortfarande Finlands enda uttalat feministiska teatergrupp. Att det är ett sakförhållande de är både stolta över och innerligt trötta på framkommer med önskvärd tydlighet.

Det handlar om att fungera som teaterfältets feministiska alibi, samtidigt som inget händer på institutionerna. Om att leta med ljus och lykta efter likasinnade samarbetspartners, om att ständigt kritiseras för att vara aningen för feministiska eller inte tillräckligt feministiska. För den som lyssnat på gruppens podcast Taxen & Terriern är diskussionen bekant.

Inledningssångens refräng "kamp är ju bra, men det där har vi redan gjort" säger mycket.

I en sång konstaterar de att deras utveckling gått från antites och till tes, med en skiljelinje 2012. Det reaktiva byts mot det proaktiva, Blaue Frau skapar sin egen väg och verklighet.

Normkritiskt motstånd

Till en historieskrivning hör förstås också de personer som funnits kring gruppen under åren. Det är personer som stött dem, men oftare lyfts de som kritiserat dem fram. Det rimmar kanske illa med tanken om att gå från antites till tes, att inte definiera sig utifrån andra, men samtidigt är det klart att det politiskt oppositionella behöver motståndare för att verka.

Och Blaue Frau glömmer inte oförrätter i första taget. Redan i första sången sjunger de om hur de förbigicks när Viirus nya generation valdes, och framkallar kvällens största skrattsalva när de avslutar med att gravallvarligt sjunga "Vi glömmer aldrig Viirus 2.0". Diverse Facebook-kommentarer, recensionsurklipp och liknande citeras både på scenen och på skärmen, vilket kan ses som både småaktigt och humoristiskt, beroende på inställningen.

Som konsert är 11 en lyckad helhet, en fin kombination av Systraskaps omväxlande storslagna och smekande elektroniska melodier, och Malin Nyqvists enkla och snygga animationer. Därtill kommer Ahlfors och Wingrens karisma på scenen.

Publiken halvligger på stora kuddar på golvet, något som för tankarna till Mårten Spångbergs The Internet som visades på Baltic Circle i höstas. Spångberg beskrev sin föreställning som en "as-nice brunch", och ungefär så kunde också 11 beskrivas.

Men också en brunch kan vara politisk, och det är det politiska motståndet som utmärker Blaue Frau. "Att välja att vara subjekt, det är feministiskt och politiskt", sjunger de, och visst är det så. Det normkritiska motståndet har gjort Blaue Frau till en omistlig del av det finländska teaterfältet, skapat ett andningshål och en motkraft till stagnerade hierarkier och traditioner. De har redan länge varit en av de mest relevanta finländska teatergrupperna och med tanke på hur mycket de åstadkommit under sina första elva år finns det gott hopp för framtiden.

Martin Welander