Blandade internationella godsaker 100-åringen till ära

Skickliga syskon. Marielle och Tony Iivonens programnummer tillhörde jubileumskonsertens bästa giv. Bild: Heikki Tuuli

Visionen stannade halvvägs och allt var inte helt genomtänkt. Det till trots bjöd Finland-samfundets jubileumskonsert på Musikhuset på några karameller.

KONSERT

Finland 100 i världen

Finland-Samfundets jubileumskonsert i Musikhuset 15.6. Uusikuu & Laura Ryhänen, Karri Luhtala, Marielle & Tony Iivonen, Ulla Suokko, Maria Männistö, Eino Grön & Mark Puro, m.fl. Konferencier: Eila Kanninen.

Idén bakom 90-årsjubilerande Finland-Samfundets Finland 100-konsert i Musikhuset var lika enkel som smart: att bjuda in några av de otaliga utomlands verkande finländska musikerna, men i mån av möjlighet undvika de allra mest uppburna, och uttjatade, namnen samt sträva efter en stilistiskt möjligast blandad kompott.

Som så ofta i sammanhang som detta stannade visionen halvvägs på grund av ett inte helt till slut genomtänkt programupplägg och enskilda programpunkter som helt enkelt inte höll måttet. Rombaserade pianisten Karri Luhtala hade misstagit Musikhuset för en loungebar och prövade publikens tålamod till bristningsgränsen med ett överlångt set latinofärgad pianobarjazz. Det hade krävts en Iiro Rantalas outtömliga fantasi för att ro något dylikt i land och den besatt Luhtala trots allt inte, även om han annars visade sig nog så flyhänt.

I det av Emma Webb med lätt hand regisserade öppningsnumret, Kaiho, fick mångsidiga finsk-tysk-engelska sångerskan Laura Ryhänen och hennes ypperliga kvartett Uusikuu sällskap av Justice in Motion-dansarna Anja Meinhardt och Roosa Leimu-Brown i en miniföreställning som tog avstamp i utomlands bosatta finländska kvinnors erfarenheter av utomlandsskap och hemlängtan. Här fanns både en röd tråd och en fungerande idé och bland musiknumren fäste jag mig speciellt vid Uusikuugitarristen Christoph Neuhaus och Pekka Kuismas finfina låt Kehtolaulu hyljätylle.

Fräsch sopran

De glimtar vi nu fick oss till livs ur i Seattle bosatta Maria Männistös och Benjamin Mosses trespråkiga (finska, svenska, engelska) monodram Hämärä gav klart mersmak, även om Männistös av såväl svensk som finsk folkton färgade musik emellanåt tedde sig väl kontrastlös i sin meditativa grundfärgning. Männistö sjunger bland Sibelius Kullervo med Seattle Symphony i höst och det är bara att hålla tummarna för att vi får höra mera av henne i fäderneslandet.

I Peru verkande flöjtisten och musikpedagogen Ulla Suokko framstod åter som något av en naturkraft i sin enpersonsföreställning Ilmatar, men hon borde ha fått professionell koreografi. Nu framstod det fysiska scenspråket emellanåt som lätt komiskt, medan den av såväl kalevalameter som peruansk folkton inspirerade musiken – hon trakterade diverse flöjter ovanpå ett färdiginspelat band – stundtals rörde sig farligt nära ett klichémässigt new age-flöde.

Tredje generationens, vid Sibelius-Akademin studerande, Sverigefinländarna Marielle och Tony Iivonen imponerade i sin tur med sina fräscha violin-dragspelsversioner av Gallianos Tango pour Claude och Saint-Saëns Danse Macabre och Marielles virtuosa grepp om violinen fick en att spetsa öronen litet extra.

Att gammal, nästan alltid, är äldst blev vi slutligen påminda om i härliga allroundpianisten Marko Puros och Räfsös store son, Eino Gröns, bukett med älskade nummer som Erik Lindströms Armi och Akselis och Elinas bröllopsvals. Stämman har naturligt nog förlorat en del av sin värme och must, men den uttrycksmässiga värmen är intakt och i den avslutande versionen av What a Wonderful World insåg jag att Grön egentligen alltid varit Finlands svar på Frank Sinatra.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Axxell tänker som morgondagens jordbrukare – satsar på samarbete

Mer läsning