Blådårar på nya äventyr

Kvartett. Smurfan, Glasögonsmurfen, Klunssmurfen och Muskelsmurfen i Den förbjudna skogen. Bild: Sony Pictures Animation

Den nya smurffilmen är ett sött och snällt och småbarnsvänligt Alice i Underlandet-liknande äventyr.

ANIMATION

Smurfarna: Den försvunna byn

Regi: Kelly Asbury. Manus: Stacey Harman & Pamela Ribon. På svenska och på finska, som 2D och 3D.

För vänner av Peyos blådårar var de två föregående Smurf-filmerna en pärs utan like. Förutom att mixen av animerat och livslevande inte fungerade något vidare, framstod turerna till New York respektive Paris som påklistrade och malplacerade.

I den meningen innebär den färska Smurf-installationen, Den försvunna byn (The Lost Village), en förbättring. Inte bara är bildspråket (helanimerat) och effekterna mera enhetliga, den här gången håller man sig på hemmaplan. Okej, nästan åtminstone.

För som det råkar sig har Smurfan, den enda tjejen i sammanhanget, en existentiell kris på gång. Sedan går det som det går, att Smurfan i samband med en improviserad utflykt tycker sig se skymten av en artfrände. Tänk om det också finns smurfar utanför hembyn, kanske till och med kvinnliga sådana!?

Orsak nog att i sällskap av Glasögonsmurfen, Klunssmurfen och Muskelsmurfen sätta kurs på Den förbjudna skogen, bara för att stöta på ett förtrollat rike som för tankarna till Alice i Underlandet.

Opersonligt hopkok

Här vankas det såväl självlysande kaniner som spritt språngande galna trollsländor, den bångstyriga faunan inte att förglömma. Bakom knuten väntar också en bredsida girlpower men inte utan att Gargamel, den elake trollkarlen, ger igen.

För regin står Kelly Asbury (Shrek 2, Gnomeo och Juliet) och inte överraskande vankas det mycket av det goda: av pigga färger, fart och fläng. Och som sagt inbjuder Den förbjudna skogen och alla dess väsen till visuella avstickare som heter duga.

Men även om ögat vilar och pulsen matchar tempot och temperaturen är Den försvunna byn på inget sätt oförglömlig.

Dramaturgin är vad den är, ett hopkok av action och skojfriska hyss, av dans och popmusik, men inte så att det fastnar och sätter sig på hjärnan. Kanske för att filmmakarna inte vågar ge sig till tåls, varpå det personliga går förlorat i stridens hetta.

Det är roligt så länge det varar, tassigt och småbarnsvänligt. Men syrran och storebror lär inte låta sig blidkas, för dem lär det här vara på tok för sött och snällt – eventuellt med undantag för det på riktigt känslosamma finalpasset.

Krister Uggeldahl

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning