Biljettpriserna skenar i väg och de fattigaste drabbas mest

RSO har höjt priserna rejält för valda tillställningar. När man uppförde Beethovens Fidelio på Musikhuset i vintras kostade dyraste biljetten 69 euro. Den billigaste vuxenbiljetten var bara tio euro billigare.Bild: Niklas Tallqvist

När stjärnpianisten Jevgenij Kissin i september spelar i fyra europeiska städer är de billigaste biljetterna allra dyrast i Helsingfors. Hur blev det så här?

Med jämna mellanrum har biljettpriserna på Musikhuset varit föremål för debatt. När orkestrarna flyttade från Finlandia- och Kulturhuset för sju år sedan steg den normalprissatta biljettens pris från 20 till 25 euro på de bästa platserna. Det verkade många ha överseende med, huset var ju nytt.

Sedan dess har priset gradvis stigit och nästa säsong kostar en biljett till en ordinarie säsongskonsert 32 euro för RSO:s del och 34 för HSO:s (plus tre euro serviceavgift). I runda tal motsvaras prisökningen på cirka trettio procent på sju år av en årlig ökning med fem procent. Det är betydligt mera än vad konsumentprisindexet stigit under samma period. Men utvecklingen har knappast varit hårresande, eftersom till exempel hyrorna i huvudstadsregionen har stigit lika mycket.

Den verkliga prisökningen har ändå ägt rum i det fördolda och hänger samman med att prissättningen i synnerhet för RSO:s del på senare år har diversifierats på ett sätt som inte tidigare har skådats hos orkestrarna i Finland.

När RSO har gjort någon mera påkostad satsning har det allt oftare synts direkt i biljettpriset. När man öppnade spelåret hösten 2016 med första akten ur Wagners Valkyrian med bland andra Karita Mattila kostade dyraste biljetten 53,50 och när orkestern öppnade sin Beethoven-festival i januari i år med ett konsertant framförande av Fidelio steg prislappen till 69 euro.

På dyrare sidan (kring 45 euro) har biljetterna också rört sig när Esa-Pekka Salonen dirigerat en helkväll med Stravinsky, när Roger Norrington har dirigerat Beethovens nionde symfoni, när Leonard Slatkin har engagerats för en kväll med Bernstein, när pianisten András Schiff har gästat orkestern eller när Mahlers andra och tredje symfonier – som båda inbegriper omfattande vokalpartier – har framförts. Likaså har priset varit högre för RSO:s självständighetsdagskonserter, som på grund av den röda dagen i kalendern har medfört högre omkostnader.

Mot bakgrund av hur konserterna hittills har prissatts kunde man alltså bli lätt förvånad över att också spelårsöppningen i år den 5 september kostar kring femtiolappen. Jevgenij Kissin är förvisso en meriterad och värderad pianist, vars tidigare Finlandsbesök har alltid krävt större muskler (besöket 2010 förverkligades under Helsingfors festspel). Men är Kissin värd 53,50 euro?

Det högre priset är en direkt följd av de högre produktionskostnaderna, framhäver RSO:s intendent Tuula Sarotie och låter samtidigt förstå att Kissins gage är signifikant högre än pianistkollegerna Yuja Wangs, Olli Mustonens och Fazil Says. Också konserterna med Stephen Hough, som spelar Beethovens alla fem pianokonserter under två kvällar i rad i maj, säljs till normalpris.

RSO har goda argument för sitt högre pris: Kissin är en av de verkligt stora och i Helsingfors förväntas han bryta ny mark när han spelar Liszts första pianokonsert för första gången. Det påstås också vara svårt att höra Kissin på andra orter för under hundra euro. Det stämmer kanske när man tittar på hans framträdanden med Bajerska radioorkestern under orkesterns Asienturné i november–december, då biljetterna kostar hundratals euro.

Men en snabb sökning visar att den som vill höra samma pianokonsert med samme Kissin i september kan välja att göra det i Bremen för 25–83 euro, i Prag för 19–65 euro eller i Paris för 30-95 euro (för 10 euro med begränsad sikt eller 5 euro utan sikt). Trots att högsta priset i Paris närmar sig hundralappen går det alltså i alla tre städer att höra Kissin för en billigare peng än vad den billigaste normalprissatta biljetten kostar i Helsingfors (43,50).

Det är här som RSO:s prispolitik har slagit slint, för i stället för att på riktigt diversifiera biljettutbudet och erbjuda priser för såväl rik som arm har man infört en allmän höjning under valda konserter där priset i alla kategorier stigit med lika många euro.

Den här politiken rimmar i och för sig väl med den generella tendensen i samhället, där man värnar mest om dem, vars intressen också annars bevakats allra bäst, det vill säga de med fast jobb och regelbundna inkomster. De kan bra acceptera en prisökning på tjugo euro. Men de minst bemedlade drabbas samtidigt mest, för medan de dyraste biljetterna under Kissins besök stiger med 53 procent stiger de billigaste med 93 procent. Prekariatet, alltså alla de som saknar fast jobb och lever på oregelbundna inkomster, hänvisas indirekt till tv-soffan för att inhämta sin Yle-konsert där.

Prissättning är ett knepigt kapitel, för medan de flesta konsumenter ogärna betalar mer än nödvändigt, har många bevisligen accepterat läget. I många fall har de dyrare konserterna också gett säsongen den behövliga guldkanten som hjälpt att skilja RSO:s konserter från det övriga utbudet. Och om man frågar publiken klagar knappast särskilt många, eftersom klientelet som frekventerar Musikhuset gladeligen betalar, medan de som inte längre har råd håller sig borta.

RSO framhäver att den inhemska prisnivån ligger under den internationella och att publikens ovana att betala mera i vissa fall gör det svårare för helprivata aktörer att sälja biljetter till ett pris som skulle täcka alla kostnader. Men det är knappast RSO:s ansvar eller intresse att trissa upp priserna? Snarare kan man understryka att offentliga institutioner som åtnjuter regelbunden offentlig finansiering har ett helt annat och mångfasetterat ansvar än privata aktörer – såväl konstnärligt och kulturellt som socialt – och att dessa marknadsrubbande subventioner får sitt berättigande genom att institutionerna axlar detta ansvar.

Problemet med prispolitiken är förstås mera omfattande än vad en enskild RSO-konsert ger vid handen. För även om de flesta institutioner erbjuder rabatterade priser för pensionärer och studerande och säsongskort för heavy users, tar prispolitiken inte på riktigt i beaktande mångfalden av ekonomiska verkligheter som dagens medborgare lever i, alltså det faktum att somliga kan betala flera hundra euro för ett eftertraktat nöje medan andra kan ha bara några tior att röra sig med i månaden, när boende-, mat- och medicinkostnader är borträknade.

Risken med utvecklingen, om den fortsätter som hittills, är nämligen att den gör konsertbesöken till exklusiva upplevelser i dubbel bemärkelse – antingen något som man kan uppleva ytterst sällan eller något som bara ett fåtal kan uppleva ofta. Det som Musikhuset och orkestrarna därför på riktigt borde experimentera med är betydligt större prisspridning. Jag har ingenting emot att de som kan och vill betala hundra euro för en god plats får göra det. Men det är ohemult att de billigaste priserna skall skjuta i höjden när en superstjärna står på scenen.

Trots att biljettpriset för säsongskonserterna skenar i väg, är det värt att notera att de dyraste av RSO:s konserter alltjämt är de som inte ordnas i egen regi. För Mahlers åttonde symfoni (som ingår i RSO:s serie med samtliga Mahlers symfonier nästa säsong) får man på Helsingfors festspel pröjsa allt från 28 till 79 euro. Allra dyrast är konserten med lettiska sopranen Kristine Opolais på Åbo musikfestspel, där billigaste biljetten säljs för 77 euro och dyraste för 98,50. Till ingendera konserten går det längre att boka biljetter.

Wilhelm Kvist Musikredaktör

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00