Bildkonstfältet är en blind fläck

Som professionellt aktiv inom bildkonstfältet har jag ofta med avund följt den flitiga uppföljning litteraturen som konstform får i finlandssvenska medier generellt och HBL speciellt.

Kulturbevakningen i HBL är tydligt nischad. Litteraturen och i viss mån teatern är redaktionens styrka. Detta framgår även i Philip Teirs krönika (HBL 28.12) som riktigt nog påtalar kulturjournalistikens uppgift i att upprätthålla ett pågående samtal om samhälle och konst i ett internationellt perspektiv. Litteraturbevakningen i HBL är sällsynt alert och tidningens journalister har som Teir nämner ofta haft bättre omvärldskoll än konkurrenterna.

Men kultur är inte synonymt med litteratur, inte ens i Svenskfinland. Tyvärr känns bildkonstfältet och angränsande visuella konstuttryck emellanåt så marginaliserade i HBL att de närmast upplevs som blinda fläckar. Detta förklaras säkerligen av den speciella omsorg en språklig minoritet och dess institutioner hyser för verbalspråkliga kulturuttryck. Men samtidigt ger det en snedvriden bild av kulturfältet både här hemma och i världen, och gör Svenskfinland mindre än vad det är.

Då chefredaktör Erja Yläjärvi (HBL 14.12) nämner samhällsrelevant kulturdebatt och fördjupande kulturartiklar som en ny satsning i HBL:s reformarbete förvånar det mig att man inte såg chansen i den debatt som uppstod i samband med Cris af Enehielms utställning på Galerie Forsblom i HBL i början av december (Annika Hällsten, HBL 2.12, Helen Korpak, HBL 4.12). Här hade kulturredaktionen en gyllene möjlighet att fördjupa sig i brännande frågeställningar kring både konst och samhälle (postkolonialism, yttrandefrihet, identitetspolitik, rasism, kön och makt med mera). Debatter som lyfter fram högaktuella teman också från en större skandinavisk och internationell diskussion.

Var uppföljningen så svag just för att debatten uppstod inom bildkonstfältet? Frågorna i sig torde rimligtvis ha relevans även inom en bredare kultur- och samhällssfär, inklusive den finlandssvenska litteraturen.

I samma artikel kastar Yläjärvi fram idén att öka antalet recensioner av strömningstjänsternas utbud. Att detta ses som ett prioriterat område vittnar om en sorgligt låg ambitionsnivå för det kulturjournalistiska arbetet på HBL.

Caroline Slotte, keramikkonstnär, professor vid Kunsthøgskolen i Oslo

Svar HBL har sedan 2016 inte längre någon anställd konstredaktör. På vilka grunder det beslutet fattades är svårt att säga då ledningen sedan dess bytts ut, men i sak är det alltså riktigt att HBL lägger mindre resurser på bildkonst än på till exempel litteratur.

Trots detta eftersträvar vi både redaktionellt och med hjälp av frilanskrafter en god konstbevakning. Det fall som Caroline Slotte nämner är, tycker jag, ett gott exempel där HBL aktivt lyfter upp och artikulerar debatt kring en aktuell utställning med en konstnärsintervju, en uppföljande artikel med galleristen samt en kritisk kolumn av vår mest framträdande externa medarbetare och kritiker på konstfältet. Därutöver publicerade vi en fördjupande kulturdebattartikel av filosoferna Mio Lindman och Salla Aldrin Salskov (HBL 16.12). Jag håller med om att här finns frågeställningar som kunde ha fördjupats ytterligare, men vill konstatera att till syvende och sist är det ganska få frön i den finlandssvenska kulturdebatten (också på litteraturens fält) som ger upphov till så här många texter i HBL.

Fredrik Sonck, kulturchef, HBL

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Närvårdare Pia Lemberg studerar vidare på läroavtal: ”Vård i livets slutskede ligger nära mitt hjärta”

Mer läsning