Bildkonstakademin håller måttet

Ringande plattor. Timo Viialainen installerar sitt verk Plate Bells.Bild: Petri Summanen

Det är skönt att arroganta provokationer inte intresserar Bildkonstakademins kandidater, skriver Helen Korpak. Också bakom det som vid en första anblick verkar sarkastiskt hittar hon hjärtlighet.

Bildkonstakademins kandidatsutställning. Exhibition Laboratory,

Sjömansgatan 36 C (innergården). Till den 15.10.

I vintras visades svenska Kungliga Konsthögskolans kandidatsutställning på galleri Exhibition Laboratory i Rödbergen – nu har turen kommit till de lokala bachelor of arts-examinerade konstnärerna från Bildkonstakademin. Man kan andas ut: det finns inga chockerande skillnader i nivån mellan dessa båda motsvarande utställningar. De svenska studerandena uppvisade som grupp möjligen snäppet mer emotion i relation till de finländska dito, men därmed inte sagt att de sistnämna är kalla. Det finns mycket av det privata, men det mer analytiskt, behärskat.

På många sätt är detta en jämnare helhet än vårens magisterutställning. Här finns färre verk som är slaviskt trendiga och internetbesläktade, och ingen av de medverkande konstnärerna verkar arbeta med ironi. Skörhet och en slags känsla av vördnad inför konsten och betraktaren är starkt närvarande. Även de konstnärer som vid en första anblick ser ut att ha ett sarkastiskt grepp, som Kalle Karvinen, visar sig vid en närmare titt vara hjärtliga. Karvinens hundmålningar i vilka fotorealistiska intentioner krockar med naivism får en kontext och en värme av hans statement. Även Inka Mellais oljemålningar på papper är verk som växer och känns allt mer emotionellt laddade desto längre man betraktar dem.

Vibrerande metalplattor

Förutom en stor mängd målningar ställs också ett flertal lyckade installationer ut. Bland dem är Timo Viialainens Plate Bells kanske de mest uppenbart berörande. Mot anspråkslösa metallplattor vibrerar elektromagneter som förorsakar ringande musik. Likt cigarettrök ringlar sig ljudet upp kring verket för att sedan sakta lösa upp sig i utrymmet. Ljudvibrationer är inget unikt, senast förra året ställde Maija Savolainen ut Kevätvalo / Vernal på galleri SIC i vilket solljus fick glasplattor att vibrera och ljuda. Men vad gör det, Viialainens verk fungerar och gläder.

Mera estetiskt utbroderade installationer har skapats av bland annat Haliz Muhilden Yosef och Iiri Poteri. Yosef ställer ut en ljuv tältliknande tygbaldakin med ljud som finkänsligt illustrerar den kulturkrock hon upplevt i sin uppväxt. Poteri å sin sida lyckas få en insiktsfull idé att tekniskt nå sin fulla potential och ställer ut en videoinstallation som för tankarna till psykoanalys.

Mycket papper

Kandidatsutställningen har en onödigt black om foten: plågsamt svårbläddrade informationshäften som gör att det är nästan omöjligt att utan frustration läsa de olika konstnärernas statements eller att få en överblick av vem som gjort vad. Uppmärksamhet som kunde riktas på till exempel Milja Moilanens ambitiösa Siivooja går åt till ett evigt rafsande bland A4-ark. Petitesser kanske, men onödigt mycket energi går åt till att bläddra, söka, gå igenom listor och kartor.

Om denna detalj ignoreras är grupputställningen en angenäm upplevelse. Konstnärer som Philip Lernhammar eller Peetu Liesinen har potential att sälja väl; verken är fina och väcker säkert habegär hos många. Vilma Määttänen är något bra på spåren med sitt självodlade lin som blir till råmaterial för målningar. Det är skönt att arroganta provokationer inte intresserat kandidaterna. Någon liten käftsmäll saknar man kanske ändå, hur pass minnesvärt är något som är angenämt? Det återstår att se.

Helen Korpak Konstkritiker

”Sälj din gamla bostad före du köper ny!”

Fastighetsförmedlingen Kotijoukkue är på alla sätt nyare, fräschare och mer dynamiskt men gamla goda råd och sunt förnuft är fortfarande en av grundstenarna i bobytarbranschen. Än gäller den gamla devisen att sälja sin gamla bostad förrän man köper ny. Ingen vill bli i fällan mellan två bostäder. 1.11.2018 - 09.42