Bildkonst som samhällsbyggare och nationellt projekt

Floden Juchitán. Diego Rivera skildrar folkets liv, arbete och kamp i La Rivière Juchitán (1953–55), en fyradelad serie målningar i olja på trä. Bild: Museo Nacional de Arte, deponerad INBA, 2015. © Jorge Vertíz Gargollo © 2016 Banco de México Diego Rivera Frid Kahlo Museums Trust, Mexiko, D.F/ADAGP, Paris

Det mexikanska måleriets betydelse som identitetsskapare för en ung och brokigt sammansatt nation är odiskutabelt. Konsten, och särskilt freskomåleriet, blev också ett effektivt medel för att presentera det nya Mexiko för omvärlden.

Mexique 1900–1950

Diego Rivera, Frida Kahlo, José Clemente Orozco et les avant-gardes

Grand Palais, Paris. Till 23.1.2017

Den mexikanska bildkonstens historia i ett avgörande skede kan man i höst bekanta sig med på Grand Palais i Paris, på utställningen Méxique 1900–1950.

Med utgångspunkt i folkliga föreställningar och ett traditionellt realistiskt-akademiskt-romantiskt måleri, kombineras från slutet av 1800-talet internationella strömningar som symbolism, kubism och surrealism. Men välkända strömningar får här en förbluffande annorlunda kraft, en originalitet som vi inte känner till i de europeiska modellerna. Sådana är Diego Riveras futuristiska porträtt av Adolfo Best Maugard (1913), Indianskor på marknaden av Francisco Díaz de León (1922) eller Kvinnliga soldater av José Clemente Orozco (1926).

Den verkliga statsbyggardrömmen kan man se i Antonio Ruiz ("El Corcito") målning Le Rêve de la Malinche, Malinches dröm (1939). Det är indianskan som i drömmen kontrollerar de olika delarna av sitt rike. Malinche, "Dona Marina" var indianskan som 1519 överläts som gåva till Ferdinand Cortés, blev hans älskarinna och mor till en son, men också en effektiv tolk mellan flera indianspråk för de spanska erövrarna.

Hon har ett viktigt symbolvärde, dels är hon alla mexikaners moder, dels symboliserar hon bedrägeri. Hon sålde ju sitt land till erövrarna. Vi får här ett exempel på ett måleri som utnyttjar historien, arkeologin och folksägnerna för att skapa gemenskap och framtidstro i den nya republiken, sammansatt av en lång rad etniska grupper och folkslag.

Den 20 november 1910 reste sig folkmassor runtom i Mexiko mot omvalet av diktatorn Porfirio Díaz, för rättvis omfördelning av jordegendomarna, för korrekta löner. Pancho Villas trupper stred i norra Mexiko och Emiliano Zapata i söder. Den långa mexikanska revolutionstiden (1910–20) ledde till ett måleri med klart ideologisk syftning, ett nationellt projekt. Mexikanska konstnärer och gallerister reste till Europa (Diego Rivera) och USA (Marius de Zayas). Rivera ställde ut i Paris 1910 och de Zayas presenterade Picasso, kubismen och den afrikanska konsten i USA.

Utställningen i Paris bygger särskilt på måleri av de så kallade tre stora: Diego Rivera, David Alfaro Siqueiros och José Clemente Orozco. Men revolutionens principer hade gjort det möjligt också för kvinnliga målare att verka. Välkända fenomenet Frida Kahlo var ändå ingalunda den enda. Här bekantar man sig med namn som Nahui Olin, Rosa Rolanda och Maria Izquierdo.

De nya målarna ville nå ut till folket och ett medel för detta var muralmåleriet, freskerna. Många målare, bland dem Diego Rivera, inleder freskomåleri i skolor och statliga palats, på uppmaning av undervisningsministern. Rivera deltar med en liten fresk i en utställning i Metropolitan i New York 1930. José Clemente Orozco skapar fresker i Kalifornien och i New York, María Izquierdo ställer också ut i New York. 1931 ordnas en retrospektiv över Rivera i New York, där han deltar med fem transportabla fresker.

Både under första världskriget, det spanska inbördeskriget och andra världskriget förekom ömsesidigt utbyte mellan konstnärer i Europa, Mexiko och USA. Mexiko blev på 1930-talet en tillflyktsort för politiskt utsatta politiker och konstnärer, till exempel Sergej Eisenstein och Trotskij. Rivera och Kahlo tog 1938 emot både surrealisten André Breton och Trotskij och tillsammans skrev de manifestet: "För en revolutionär och oberoende konst!".

En kämpande och fascinerande konst handlar det mycket om genom hela utställningen. Folkets liv och arbete kan man studera inte minst i Riveras fyrdelade pannå La Rivière Juchitán (Floden Juchitán). En berättelse i Gauguins anda, men ändå så annorlunda.

Gunn Gestrin Frilansjournalist som är specialiserad på Frankrike

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning