Bilder bara för dem som kan finska

Porträtt av småborgare, baserat på August Sanders fotografier. Ur Hannele Rantalas Fiasko.Bild: Hannele Rantala

Är avsikten att göra utställningen till något slags konceptuell passiv-aggressiv helhet som ska tänkas fungera som metafor för exklusion? undrar recensenten inför Hannele Rantalas bilder och texter.

Hannele Rantala

Fiasko – moraliska kollapser

Galleri Hippolyte, Georgsgatan 8-10 (innergården). Till den 25.3.

På galleri Hippolyte är utställningstexter och listor över verken alltid ordentligt laminerade, men Hannele Rantalas utställning bjuder på en överraskning: travar av en pamflett med rubriken Fiasko, utskriven på vitt kontorspapper. Miniatyressän, signerad Rantala, är något att ta med sig från galleriet, något att senare läsa hemma och på så sätt låta utställningsupplevelsen utvecklas vidare trots att själva konstverken inte längre befinner sig framför ens ögon.

Det är en bra idé, för Rantalas Fiasko, med underrubriken Moraalisia luhistumisia (Moraliska kollapser), är en utomordentligt intressant och givande text, kanske till och med utställningens bästa del. Utan minsta spår av den banalitet som ofta präglar texter om "vart vårt samhälle är på väg" skriver Rantala klarsynt om skam, misslyckande, våld och totalitarism.

Textens närvaro sträcker sig även in i själva galleriutrymmet. Fotografierna på väggarna är självporträtt i vilka Rantala själv iklär sig olika roller, inspirerad av August Sanders berömda svartvita porträtt av vanliga småborgare i Tyskland på 1920-talet. De tekniskt anspråkslöst utförda och smått lakoniska porträtten flankeras av mycket text, främst av olustiga citat som ska föreställa den sortens meningar vi alla hört: "visst är det hemskt för flyktingarna som måste korsa havet, men nog är det också hemskt för oss att se det på tv."

Även om diskrepansen mellan bild och text ibland är stor och helheten inte visuellt är speciellt eggande är texterna tänkvärda och kan få det att hugga till i mellangärdet. Förutom smygrasism tar Rantala nämligen även upp uppgivenhet, ensamhet och skammen i att misslyckas i största allmänhet.

Men – och det är ett stort men – tyvärr har Rantala gjort det underliga valet att inte översätta sina texter vare sig till svenska eller till engelska. Är avsikten att göra utställningen till något slags konceptuell passiv-aggressiv helhet som ska tänkas fungera som metafor för exklusion?

Karaktärerna i Rantalas persongalleri möter trotsigt betraktarens blick, och de är aldrig dolda eller maskerade som ibland är fallet inom självporträttgenren. Några av bilderna är riktigt starka, men på det stora hela är detta en utställning som inte fungerar utan texter. Sorry! Den som inte kan finska har denna månad inget att se på Hippolyte.

Så lyckas du vid köp av däck

Här är Euromasters tipslista med fem punkter. 15.10.2018 - 10.18