Bilbaos räddare – om man vill eller ej

Dragplåstret. Guggenheimmuseets högreflekterande titanyta är Bilbaos landmärke som fört mycket annat med sig. Bild: Stefan Lundberg

Del 4 Det är den man ser först och det är den alla talar om. Frank Gehrys titanbestrukna dekonstruktivistiska skapelse, Guggenheimmuseet i Bilbao. Efter att ha sett tiotals berömda konstmuseer i världen är jag beredd att säga: Bilbao har det bästa.

– Vi skulle inte ha någonting alls nu, säger Maria-Théresa i receptionen på det anspråkslösa hostelet jag tar in på.

– Först kom Guggenheim, nu följer en massa annat. Bland annat ska en hel ö byggas i Ria Bilbao (floden genom staden), berättar hon.

Det sägs att Bilbaoborna levde med "ryggen mot floden" ända tills Guggenheim kom. På 80-talet var situationen katastrofal. Flodbankarna bestod av giftigt avfall och en översvämning for illa fram med gamla stan, Casco Viejo. Myndigheterna måste ta i saken och man började rusta upp området. Den viktigaste ingrediensen blev Gehrys museiskapelse.

Men staden är mycket mer än så. Norman Foster designade Bilbaos futuristiska metrostationer, Santiago Calatravas penna ritade den djärva vita bron över floden.

Det finns också andra museer som drar folk till staden, såsom magnifika Museo De Bellas Artes.

Men det är ofrånkomligt: allt kretsar kring Guggenheim, som invigdes 1997.

Dragplåstret. Guggenheimmuseets högreflekterande titanyta är Bilbaos landmärke som fört mycket annat med sig. Bild: Stefan Lundberg

Vita lurar vid örat

I dag är kön lite kortare än normalt, men folk är beredda att stå ett par timmar för att få betala 16 euro för besöket och 2 euro för en elektronisk guide.Utanför museet står några demonstranter. Det visar sig vara turistguider och lärare som protesterar mot att Guggenheim dumpat guidernas löner. De facto ser jag inga guider inne i museet, alla går med de vita lurarna vid örat.

Trots köerna utanför känner man inte av människomassan inne i museisalarna. Det bildas ingen ogenomtränglig människomur framför Andy Warhols Marilyntavla eller Modiglianis Nue.

Bara kända verk

Borde man kanske kritisera stiftelsen för att bara visa världens mest kända konstnärer – Braque, Picasso, Bourgeois – dem man sett på tiotals museer världen över? Nej, varför skulle man. Det är ju de som är stilbildande, dem människor vill se och visa sina barn. Samlingen är imponerande och de flesta verken ser ut att vara utlånade från Guggenheim i New York.

Yves Kleines jättelika nonfigurativa duk i Kleineblått har jag aldrig sett i verkligheten. Han använde sina kvinnliga modeller som penslar och lät dem rulla omkring på duken medan han själv kommenderade dem von oben.

Jag skulle inte vilja höra ultrafeministernas åsikter om hans konst, men snyggt är det.

Jag gör också den kanske banala upptäckten att de 155 Marilynarna på Warhols dukar ingalunda är kopior utan alla är enskilda konstverk med små nyansskillnader.

För första gången någonsin trivs jag i timmar på ett museum. Varv på varv går jag runt i de behagligt kurvade gångarna mellan salongerna och förundrar mig över det märkliga huset som är en del av omgivningen, floden och broarna.

Pittoreskt. Gamla stan i Bilbao är ett härligt strövområde med krogar, kaféer och små butiker. Bild: Stefan Lundberg

Öde industriområden

Vandringen från Gernika hit, 32 kilometer, var verkligen ingen fröjd för ögat.

Speciellt inte de sista tio kilometrarna genom sunkiga, till synes öde, industriområden. Det gav en liten vink om hur kanske hela staden hade sett ut i dag, om myndigheterna inte hade ryckt upp sig och rensat i träsket.

När jag efter en alldeles för lång vandring kliver ner från Monte Avriles kullar och staden öppnar sig under mig ser jag förstås Guggenheim först, men också en hel rad andra häpnadsväckande fasader som tillsammans tecknar stadens profil.

Hade jag tid skulle jag söka mig ner till de berömda plagerna och utforska vad surfarna menar med Bilbaos berömda "vänstervåg". Det har knappast med politik att göra.

Blomsterfröjd. Jeff Koons valp är blickfånget utanför museets ingång. Bild: Stefan Lundberg

Följ Lundbergs pilgrimsvandring på hans blogg Walkman.

Fastighetsfonder ger den privata placeraren möjlighet att dra nytta av fastighetsmarknadens stabila avkastning

Mer läsning