Bilaterala försvarsavtal med USA är inte ett alternativ till Nato

Bild: Wilfred hildonen

Det är knappast troligt att den amerikanska senaten skulle ratificera avtal som gynnar Sverige och Finland men knappast hjälper till att omfördela den transatlantiska försvarsbördan i händelse av en kris i till exempel Östersjöregionen, skriver den amerikanske gästforskaren Leo Michel vid Finlands utrikespolitiska institut.

Bör Sverige och Finland avstå från att gå med i Nato och i stället upprätta bilaterala försvarsavtal med USA? I förstone låter det logiskt. Eftersom det redan finns en formell avsiktsförklaring mellan Sverige och USA och en liknande finsk-amerikansk överenskommelse förefaller steget inte vara långt till att på allvar fördjupa samarbetet inom militär utbildning, informationsutbyte och forskning. Varför skulle Sverige och Finland försöka samsas med samtliga 28 Natomedlemmar (29 när Montenegro ansluter)? I slutändan är det ju ändå USA som är garanten för artikel 5 – Natofördragets ömsesidiga biståndsklausul.

Det finns bara en hake, och det är att Washington aldrig skulle acceptera den lösningen.

Syftet med Nato har aldrig varit att binda samman USA och Europa för sakens skull. Nej, Natos verkliga innebörd handlar om att sluta upp kring devisen "en för alla, alla för en". Denna devis – som kommer till uttryck i artikel 5, i alliansens multinationella uppbyggnad och i dess insatser – betyder i klartext att medlemmar på båda sidor av Atlanten måste stå beredda att försvara sina alliansvänner. Detta inbegriper även att rycka ut för att skydda amerikanska intressen, vilket alliansen också gjorde efter attentaten i New York och Washington i september 2001.

För USA är det helt centralt att Natos kollektiva natur förblir intakt. Det signalerar att USA inte står ensamt, varken vid aggressioner mot egna eller allierades intressen. Nato är också det ramverk som i politisk, juridisk och praktisk mening säkerställer att utlandsstationerade amerikanska styrkor stöttar sina allierade. Det är därför ingen slump att USA:s europeiska försvarsstyrka (USEUCOM) – USA:s militära bidrag till Nato med samordnande ansvar för såväl alliansstyrkor som partnerstyrkor – lyder under parollen "stronger together" (starkare tillsammans, red:s anm.).

Det är helt sant att ledande amerikanska företrädare syrligt brukar påminna Europa och Kanada om att de borde förbättra sin försvarsförmåga. Dåvarande amerikanske försvarsministern Robert Gates oroade sig i juni 2011 för att Nato skulle bli "a two-tiered alliance" – en tvådelad allians mellan "de som vill och kan betala priset för att bära alliansens åtaganden, och de som åtnjuter Natomedlemskapets fördelar ... men inte är beredda att stå för sin del av risken och kostnaden". Gates tre efterträdare har upprepat samma farhåga.

Trots detta har alliansen visat sig vara mer motståndskraftig än dess belackare har förutspått. Vid sommarens Natotoppmöte i Warszawa beslutade man till exempel att i början av 2017 placera ut fyra multinationella insatsstyrkor av bataljonstorlek i de baltiska staterna och i Polen. Styrkorna består av roterande förband från Norge, Danmark, Nederländerna, Frankrike och Belgien, och kommer att ledas av Storbritannien, Tyskland, Kanada och USA. I praktiken säkerställer den här utplaceringen att en eventuell rysk aggression mot en allierad skulle stöta på omedelbar och kollektiv patrull.

Här aktualiseras artikel 5 i Natofördraget, eftersom alla Natomedlemmar har ett såväl individuellt som kollektivt ansvar att understödja en allierad som blir angripen. Även om Nato som organisation agerade saktfärdigt skulle USA alltså vara förpliktat att komma till omedelbar undsättning i egenskap av enskild alliansmedlem.

USA har investerat mycket i de transatlantiska relationerna. Därför är det otänkbart att ett väpnat angrepp mot ett eller flera Natoländer inte skulle resultera i beslutsam respons från amerikansk militär. Inte minst skulle USA:s geostrategiska intressen framtvinga ett ingripande. Betänk hur Japan och Sydkorea, som båda har bilaterala försvarsavtal med USA, skulle reagera om den amerikanske överbefälhavaren beordrar sina trupper att stillatigande se på medan en europeisk allierad blir angripen.

Varken USA, Sverige eller Finland vill givetvis hamna i en sådan konflikt. Därför är det orimligt att över huvud taget prata om bilaterala försvarsgarantier, eftersom sådana skulle försvaga Natos avskräckande effekt och utgöra en tydlig signal till andra allierade: USA har gett upp tanken på kollektiva Natoingripanden. Detta skulle i sin tur uppmuntra Ryssland att trappa upp de provokationer som syftar till att slå in en kil i den transatlantiska solidariteten.

Med detta i bakhuvudet kan följande frågor ställas: Är det sannolikt att USA:s militär skulle vilja upprätta exklusiva försvarsavtal med Sverige och Finland som går bortom eller jämsides med Natokanalerna? Är det troligt att den amerikanska senaten skulle ratificera avtal som förvisso gynnar Sverige och Finland, men knappast hjälper till att omfördela den transatlantiska försvarsbördan? Den som inte tror att Washington lägger sådana överväganden i vågskålen bör tänka ett varv till.

Vissa kanske föreslår varianter på idén om bilaterala avtal, till exempel "provisoriska", med formella säkerhetsgarantier från USA:s sida vars syfte vore att skydda Sverige och Finland under tiden som länderna fullgör sin Natoanslutning. I den mellantid som uppstår skulle Ryssland sannolikt spänna musklerna och försöka få parterna att avblåsa anslutningen. ("Hemliga" garantier, som påstås ha förekommit under kalla kriget, är rena fantasifoster i en samtid som befolkas av Wikileaks och ryska hackare – och de erbjuder heller inte någon avskräckande effekt.).

Givet de svenska och finska försvarsstyrkornas kvalitet och deras redan täta samarbete med Nato skulle sådana "provisoriska" garantier rent teoretiskt endast gälla under en relativt kort tid (kanske några få månader). Men de skulle likväl vara problematiska. De styrande i Washington, Stockholm och Helsingfors skulle först behöva komma överens om säkerhetsgarantiernas giltighetslängd – att ansluta till Nato är en process utan utgångsdatum. Vidare skulle det krävas en tillfällig operativ plan för att gemensamt kunna försvara Sverige och Finland, och även möjligheter att förlänga, alternativt upphäva, garantierna för det fall att den svenska eller finländska regeringen skulle dra sig ur anslutningsprocessen.

Uteblivna bilaterala säkerhetsgarantier ska dock inte uppfattas som att USA eller Nato är ointresserade av ett utvidgat samarbete med Sverige och Finland. Natos biträdande generalsekreterare Alexander Vershbow uttalade sig träffsäkert när han nyligen besökte Helsingfors: "En kris i Östersjöområdet skulle mycket väl kunna drabba både Natomedlemmar och Finland. Natos reaktion skulle kunna bestå i att skydda sina allierade och hjälpa en nära partner".

Det råder inget tvivel om att han medvetet gjorde skillnad på "allierad" och "partner". Till dess att Sverige och Finland bestämmer sig för att ansluta sig till den förra gruppen kommer man att fortsätta tillhöra den senare. Ett bilateralt avtal med USA är inte en tredje utväg.

Leo Michel är senior gästforskare vid Finlands utrikespolitiska institut i Helsingfors

Översättning: Anders Johansson

Yrkesexamen från Prakticum öppnar många dörrar

Studier vid Yrkesinstitutet Prakticum ger nycklar till arbetslivet. Samtidigt kan det också vara en smidig inkörsport till fortsatta studier vid en yrkeshögskola. 4.12.2019 - 00.00

Mer läsning