Den suddiga gränsen mellan fantasi och verklighet

Tilda Swinton och Idris Elba spelar mot varandra i Three thousand years of longing, en visuellt stimulerande anden i flaskan-saga som rör sig över tusentals år och i grunden handlar om ensamhet.

Tilda Swinton är en forskare som möter en ande som erbjuder henne tre önskningar.
Martina Moliis-Mellberg
16.09.2022 05:03

FANTASY/DRAMA

Three thousand years of longing
Regi: George Miller. Manus: George Miller och Augusta Gore efter The djinn in the nightingale’s eye av A.S. Byatt. Foto: John Seale. I rollerna: Tilda Swinton, Idris Elba. 95 min. F16
För Alithea (Tilda Swinton) är berättelsens makt allt annat än främmande. Hon forskar inom narratologi och har vigt sitt liv åt berättelserna. Såpass närvarande är de att hon emellanåt hemsöks av demoner och djinner. När hon ska berätta sin egen historia gör hon det därför som en saga, annars skulle vi inte tro henne.
Det börjar i Istanbul där Alithea hittar en liten glasflaska på en basar. När hon försöker putsa upp den på hotellrummet går den sönder och ut väller rök och en ande (Idris Elba), en sådan som ger en tre önskningar för att få bli fri. Alithea är tillräckligt rationell för att tvivla på sina egna syner och tillräckligt påläst för att tvivla på andens motiv, men också tillräckligt ensam för att ändå inte avfärda det hela. I stället låter hon anden berätta sin historia, hur han hamnade i den lilla glasflaskan, allt medan hon hävdar att hon faktiskt inte önskar sig något. Om det är något berättelserna lärt oss är det att det är farligt att önska, anden i flaskan ger men tar samtidigt och konsekvenserna kan vara grava.

Kärlek framom frihet

George Millers Three thousand years of longing är i grunden en film om ensamhet. Alitheas liv har präglats av en slags existentiell ensamhet som hon själv döpt om till autonomi. Inte ens de förluster hon drabbats av låter hon förvandlas till sorg, i stället ser hon dem som vägen till frihet. Men vi finns bara om vi är verkliga för andra människor och andens berättelser om kärlek och längtan – han var beredd av välja kärleken framom friheten – får Alithea att se sin egen ensamhet som en frånvaro av närhet. Det är en frånvaro som tidigare fyllts av fantasin, och kanske är det fortfarande så? Filmen ber oss ta den för sanning, men kanske allt detta endast existerar i Alitheas inre värld. Såtillvida är det här också en film om gränsen mellan fantasi och verklighet, suddig ibland, smärtsam andra gånger.

Angenämt sagoberättande

Miller har skapat en film som främst är visuellt stimulerande, men ambitionen finns där även i berättandet. Vi rör oss över tusentals år och även om berättelserna egentligen inte överraskar är det faktiskt svårt att värja sig för det angenäma i att låta Idris Elba berätta sagor för en. Han tar oss från drottningen av Sabas hov, via ensamheten på havets botten, till Süleyman I palats och vidare till 1800-talets Turkiet och en kvinna som längtar efter kunskap.
Idris Elba som anden i lampan.
Det är när berättelsen ska förankras i vår moderna tid som bygget börjar halta något. Elba och Swinton är bägge utmärkta skådespelare men här saknas den kemi som skulle göra den tredje akten mer omvälvande och känslomässigt påtaglig.

ANDRA LÄSER