Australian Chamber Orchestra har beundransvärd kraft i kollektivet

Dubbelroll. Olli Mustonen uppträdde både som tonsättare och pianist under Australian Chamber Orchestras konsert i Esbo kulturcentrum.Bild: Maarit Kytöharju

Orkesterns andra kväll ägde rum i Esbo med Olli Mustonen som gäst. Speciellt i den ryska repertoaren var resultatet utsökt.

Orkesterbesök

Australian Chamber Orchestra

Ledare Richard Tognetti. Solist Olli Mustonen, piano, Visa Haarala, trumpet. Kilar, Mustonen, Prokofjev, Sjostakovitj. Piano Esbo, Esbo kulturcentrum 7.11.

Sällan har jag upplevt att vänner och bekanta har hyllat en konsert lika samstämmigt som i söndags, då Australian Chamber Orchestra uppträdde för första gången i Finland. Också HBL:s recensent var uppenbart hänförd.

Det hände kanske senast när Musica Aeterna spelade i Helsingfors i mars 2015 på inbjudan av Helsingfors festspel. Alla var förstummade, men det var som om lovorden då åtminstone delvis yttrades med bismak i munnen – dels för att det visade sig att orkestern använt sig av subtil förstärkning, dels för att publiken anade vilka uppoffringar musikerna var tvungna att utstå för att nå den nivån. Att tala om arbetslägret från Perm var inte långsökt.

Australian Chamber Orchestra är inget arbetsläger, snarare ett resande sällskap som sammanfogats grundligt under alla konserter och år på turné. Något av det finaste med den sjutton man starka ensemblen är samstämmigheten och kollektivets kraft. För även om mycket av förståeliga skäl har handlat om orkesterledaren Richard Tognetti är det här först och främst ett kollektiv, där alla bär lika stort ansvar, för sin egen stämma och helheten. Tillsammans har man slipat bort alla vassa kanter och utvecklat en rondör i stråkklangen som ger uttrycket tyngd.

Olli Mustonen i fokus

Måhända var euforin inte lika påtaglig efter tisdagens konsert i Esbo, men ändå var det flott att iaktta publikens jublande tjut och bravorop när de sista tonerna tonade ut. Det fanns säkert flera orsaker till det mera lågmälda mottagandet, till exempel en annan akustik och det förlorade överraskningsmomentet. Men mest inverkade troligtvis programmet som den här gången nästan helt kretsade kring orkesterns långvariga samarbetspartner, pianisten Olli Mustonen.

Det enda stycket som inte direkt var förknippat med Mustonen var Wojciech Kilars Orawa för stråkorkester (1986), som inledningsvis lät som ett stycke polsk minimalism, även om det snart utvecklades till ett verk med folkmusikalisk snärt, som en pigg aperitif.

Efter Mustonens Toccata för piano och stråkar från 1989 utbrast någon "tänk att någon alltjämt skriver tonal musik". Visst är det lite av ett under, men det tonala uttrycket passar Mustonens lynne perfekt och om man gillar modern tonal musik kan man lätt beundra de postsibelianska stämningarna i inledningen eller Bachpastischerna på slutet. Kompositionstekniskt hade Passacaglia varit en bättre titel (åtminstone för senare delen av stycket), men Toccata är betecknande för Mustonens anslag. I Nonetto II för nio stråkar (2000) kunde lyssnaren iaktta influenser av Vivaldi, Mendelssohn, Schubert eller varför inte Dvořák. Allt lät lika trevligt.

Som pianist var Mustonen i sitt esse i den ryska repertoaren under senare halvan av konserten. Prokofjevs undflyende visioner (Visions fugitives) framfördes i en version, som till stor del byggde på Moskvas kammarorkesters grundare Rudolf Barsjajs arrangemang av femton av styckena (senare förädlade av Tognetti). Fem av styckena spelades solo.

Resultatet var förbluffande bra, till exempel när stråkarna utgjorde grunden och pianot användes som slagverk eller krydda som tillförde variation. Arrangemanget ställde samtidigt lyssnaren inför frågan hur pianistiska styckena egentligen är och vad som blir kvar när ett pianoverk berövas på sin pianism.

Tilltaget att från Prokofjev direkt gå över till Sjostakovitjs första pianokonsert var inte direkt överraskande, men desto mer välfungerande. Olli Mustonen spelade genomgående accentuerat, med överdrivna karaktärer lämnandes ett starkt personligt avtryck. Framför allt var det ändå roligt att höra stycket live med just dessa musiker i denna inte alltför stora besättning. Visa Haaralas tolkning av den banala trumpetstämman med sina platta fanfarer och triviala treklanger var perfekt.

När kvällen avslutades med lite wienklassicism som socker i botten lämnade den inte mycket övrigt att önska.

Wilhelm Kvist Musikredaktör

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00