Beställningsverket rev upp gamla sår

Självbild. "De flesta i Lyran sade att de ser helt vanliga ut, men jag ser i dem femtio vackra kvinnor, alla på sitt sätt." Bild: Cata Portin

Sångarna i Lyran grät under övningarna när sångtexterna kom alltför nära.

I del sju av Minna Leinonens tvåspråkiga körverk Låt mig vara – Anna mun olla slår hon fast att det är svårt att vara kvinna:

Hon ska vara vacker, sexig och attraktiv dygnet runt. Hon ska vara allt och hon ska vara bäst. Samtidigt ska hon göra karriär och vara både smart, kreativ och framgångsrik. Storlek 36, 170 cm, D-kupa. Hon ska ha glansigt hår, långa ögonfransar, vita tänder, vara socialt begåvad och populär. Hon ska jobba heltid och ta hand om sin familj och sin man. Allt detta ska hon göra perfekt. Hon skall ha silkeslen hud, en supersmal figur, stora bröst och vit fitta.

Man undrar varifrån alla dessa krav kommer. Men beskrivningen ovan är sammanställd av de svar som Leinonen fick när hon bad medlemmarna i damkören Lyran att delta i en anonym enkät om utseende och mobbning 2014.

Det visade sig att sångarna bar på en massa hemligheter, sår som hade glömts bort men som aldrig riktigt hade läkts. Och när kvinnorna först såg texten, började tårarna rinna, åtminstone hos en del. Snyftningar hördes när gamla minnen väcktes till liv och körmedlemmarna kramade varandra.

Det var i höstas. För några veckor sedan under ett övningsveckoslut hände det igen.

– Dirigenten Jutta Seppinen meddelade att kören behövde tala. Vi gick igenom känslor och diskuterade texten, om man kunde sjunga den, om man vågade bjuda farmor på konserten. Men vi kom gemensamt fram till att vi måste göra det här. Också med de fula orden. För vi ville inte tiga eller överskölja någonting, utan berätta högt vad folk har sagt åt oss.

Profil

Minna Leinonen

Född: I Kuopio 1977. Uppvuxen i Birkala nära Tammerfors.

Yrke: Kompositör.

Utbildning: Studerat komposition för Veli-Matti Puumala, Eero Hämeenniemi, Jouni Kaipainen och Hannu Pohjannoro. Musikmagister från Sibelius-Akademin 2011, nu doktorand.

Förebilder: Mark Andre och Kaija Saariaho är kompositörer jag alltid återkommer till.

Tilltalas av: Skönhetsfläckar. Gör objektet intressantare.

Familj: Man och två döttrar.

Följande framföranden: Körverket Låt mig vara uruppförs på Lyrans 70-årsjubileumskonsert på Telakka på Ärtholmen den 16 april. Dirigent Jutta Seppinen. Jubileumskören dirigeras av ex-dirigenterna Lena von Bonsdorff, Johanna Almark-Mannila och Kari Turunen.

Floshifloshi, fläsket dallrar! Ful och fet hora, vi ska döda dig! Tänk på vad du äter! Vad har du gjort dig själv? Om du fortsätter så här kommer du snart inte ha några vänner kvar.

Speciellt smärtsamt blev det för att texterna var självupplevda.

Språkrör. Minna Leinonen beundrar kvinnlig skönhet, men vägrar tiga om glåporden som många fått utstå. Bild: Cata Portin

– Den här var ingenting jag hade letat upp på nätet, men ingenting som jag heller kunde censurera.

Lyrorna kom fram till att konserten måste ses som ett framförande bland andra och sångstämman som en roll som man fick lära sig, ta på sig och leva sig in i, utan att identifiera sig med den alltför starkt.

Nästan alla teg

Minna Leinonen frågade också lyrorna om hur de bemötte mobbarna. Något av det mest iögonfallande för henne var att bara en hade gett tillbaka med samma mått, medan alla andra teg om sina erfarenheter.

Enligt Leinonen är det här en tråkig påminnelse om hur bra kvinnor är på att vända varandra ryggen.

– Man måste kunna prata om saker för att övervinna skammen. Och ibland hör man mobbningsoffer tala om hur alla vände dem ryggen, fast det kanske egentligen bara var en mobbare. Som mobbad upplever man lätt att alla som tiger tar parti för mobbaren.

Leinonen säger att hon alltid intresserat sig för det dokumentaristiska och människors berättelser. Det närmaste hon själv kommit ett mobbningsoffer hänger ihop med upplevelserna under några år som ung vuxen då hon fick utstå gloende blickar.

– Jag hade en hudsjukdom som påverkade mitt utseende från topp till tå, och alltjämt kan jag minnas blicken och till och med avskyn i somligas ögon. Det tog flera år för mig innan jag kunde titta mig i spegeln igen eller ta emot komplimanger.

Smala ideal

I dag talar Leinonen om hur den kvinnliga skönheten är något av det finaste som finns, men hur otroligt smalt skönhetsidealet är, något hon påmints om så fort hon ens tittat på en Barbiedocka till någon av sina två döttrar.

– De flesta i Lyran sade att de ser helt vanliga ut, men jag ser i dem femtio vackra kvinnor, alla på sitt sätt.

Bild: Cata Portin

I det slutliga librettot fick lyrornas berättelser varvas med utdrag ur Edith Södergrans dikter, dels på grund av att Södergrans texter alltjämt är aktuella, men också på grund av att det i enkätsvaren fanns en rad som enligt Leinonen lika gärna kunde ha varit Södergrans.

Du vet inget om mina krig jag kämpar för mitt liv / för rätten att synas, för rätten att bli en kvinna som kan leva fri.

Tiger, panter, puma

Från början har Leinonen jobbat tillsammans med videokonstnären Heta Kuchka som hon samarbetade med redan i verket Naisen muotokuva. Kuchka kläckte idén att använda en annan Södergrandikt, Orfeus med textraden "Tiger, panter, puma följa mina steg", för en mera rörlig scen.

– Heta föreslog en gymnastikscen och efter att jag smält idén i en halv minut godkände jag den, säger Leinonen som ville få med Kuchka för ett stänk av humor och lätthet mitt i allvaret.

– Det är så svårt att vara humoristisk i musik, men med visualiseringens hjälp lyckas det kanske bättre.

Minna Leinonen understryker också att hela verket är en lovsång till kvinnlig skönhet.

En musikalisk referens utgörs av melodin Kling klang klockan slår som lyrorna sjungit ofta. Melodin har dessutom haft funktionen av en tröstvisa för många i kören, en visa att återkomma till när man behöver stöd.

Förutom sina sångröster använder sig lyrorna bland annat av tibetanska sångskålar, ventilationsrör av plast och foliepapper som placerats framför munnen.

– Som kompositör har jag alltid fascinerats av klangfärger. Den sköna, vackra tonen kan vara underbar i sig, men jag intresserar mig också för det som finns under ytan, det grova och sträva. Och brus och oväsen är ingenting att vara rädd för, det är något helt annat än buller.

Bli kock i Axxell

Svenskfinlands kändaste kock, Micke Björklund, har trätt in som mentor och mecenat för Axxells kockutbildning i Karis, för kockutbildningens framtid och Finlands matkultur. 8.10.2019 - 11.40

Mer läsning