Beslutet är viktigare för Akademien än för Nobelpriset

Att inte dela ut ett litteraturpris 2018 handlar i högre grad om att på sikt återupprätta Akademiens förtroende på hemmaplan, än om att bevara Nobelprisets renommé internationellt, skriver Fredrik Sonck.

Så det blir inget Nobelpris i litteratur i år. På publikens begäran, kan man kanske säga.

Akademiens tillfällige ständige sekreterare Anders Olsson uppger att man haft förmågan att dela ut ett pris, men att förtroendekrisen motiverar att det skjuts upp.

Beslutet visar vilken smittsam och allvarlig sjukdom publicitetsskada är. Jävsregler, tystnadskulturer och sexuella övergrepp är förstås saker som ska tas på stort allvar. Egentligen har allt detta ganska lite att göra med just Nobelpriset, inte mycket mer än med ordlistan på mitt skrivbord, men publicitetsskada smittar genom association. Sjukdomsförloppet kan bli nog så allvarligt om man slarvar med hygienen.

Trots det tror jag att fredagens besked är viktigare för Svenska Akademien än för Nobelpriset, att det bakomliggande motivet i högre grad är att på sikt återupprätta Akademiens förtroende på hemmaplan än att bevara Nobelprisets renommé internationellt.

Jag är nämligen inte alls säker på att själva Nobelpriset tagit särskilt stor skada av ett motsatt beslut. Visst har krisen inom Svenska Akademien uppmärksammats utomlands, men utanför Sverige och dess grannländer är det få som spekulerar i de enskilda ledamöternas motiv och diskuterar skuldfrågor i kilometerlånga Facebook-trådar. Ansedda The Guardian lyckades göra den norska kungen till Akademiens beskyddare. Det säger kanske något om nivån av insatthet internationellt. Om man leker med tanken att priset hade delats ut i höst hade man säkert påmint sig om skandalen under försnacket och spekulationerna – men koncentrerat sig på pristagaren då hen väl varit utsedd. Som Trygve Söderling konstaterade i en debattartikel för några veckor sedan hänger prisets status mest "på vem som belönas, inte på vem som belönar".

I den bemärkelsen tror jag att den uppskruvade debatten i Sverige präglats av hemmablindhet. Den svenska självbilden som moralisk stormakt rymmer ett mått av narcissism som gör att man tänker sig att hela världen är intensivt intresserad av ens smutstvätt på samma sätt som man själv. Så är det knappast. Men i politikens värld är det förvisso ett välkänt faktum att utrikespolitiska beslut oftast fattas med inrikespolitisk hänsyn. I det här fallet ser vi ett beslut som primärt är en del av Akademiens – inte Nobelprisets – överlevnadskamp. Det är svårt att påstå att det är felaktigt.

Fredrik Sonck Kulturchef

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33