Besjungna byar

Bild: HBL Arkiv

Att beskriva de här nya musikaliska landsbygdsberättelserna som i grunden lyteskomiska och exotiserande är fel, och handlar mera om betraktarens glasögon än det betraktade.

Du kan ta pojken ur byn, men inte byn ur pojken, avslutar KAJ, bestående av Kevin Holmström, Axel Öhman och Jakob Norrgård, sitt slutsålda skivsläpp på Ritz i Vasa. Det blir stående ovationer. Svenskösterbottnisk nationaldag, typ. En månad tidigare satt jag i samma stolar och lyssnade på andra österbottniska musiker: Markus Bergfors, det vill säga Månskensbonden, och Mattias Björkas, Tina Kärkinen och Daniel Ventus – Vasas Flora och Fauna. Lokalproducerat, på alla sätt. Jag tycker det är jättebra.

Men jag funderar också över vad det är med byarna, broarna och älvarna som gör att de blir besjungna just nu. I detalj, på dialekt, med texter som inte ber om ursäkt för det partikulära. Och som kanske just därför gör att jag varje gång jag cyklar över Pappersbron nu för tiden inte bara förflyttar mig, utan "cyklar över Pappersbron", som i Vasas Flora och Faunas "Nog var han min vän". När vardagen blir berättad blir den djupare. Mera min.

Konserterna är en del av familjens pågående språkbad, som den här gången handlar om österbottniska dialekter. För mig är det trettio år sedan jag sist levt i annat än så kallad högsvenska. Barnen har aldrig gjort det.

Det vi skrattar och gråter åt är det som berör. Och det som berör är ofta på något sätt också svårt. För min egen del märker jag att jag får lov att tänka till mer än en gång för att få syn på vad det är den här gången. För byahumorns skratt kan handla både om att skratta åt, och att skratta med. Åt, för att berättelser på dialekt om karikerade original blir roliga för att de per definition är annorlunda, med bygden och dialekten som de gamla cirkusarnas freak show, uppvisade för att de i sig är underhållande och fascinerande.

Men att beskriva de här nya musikaliska landsbygdsberättelserna som i grunden lyteskomiska och exotiserande är fel, och handlar mera om betraktarens glasögon än det betraktade. Den läsningen ställer sig också i vägen för det som är viktigare. Som att språkgemenskaper också är maktgemenskaper, och att språkbruk därför också är maktbruk. Anledningen till att barnen efter två månader i Los Angeles pratade mera engelska hemma än vad de nu, efter två månader i Vasa, pratar dialekt är inte att det är svårare med dialekt än med engelska, utan att dialekten är i ifrågasatt marginal medan engelskan är i självklart centrum.

Men den fullsatta salongen på Ritz sitter inte och angstar om maktgemenskaper och ambivalens, utan skrattar med. Och känner igen sig. Tittar kanske på partnern i stolen bredvid, när pojkarna sjunger om gumman och jag som har kryddat bra. Och som det mesta som är roligt är det inte långt till det större allvar som dominerar i resten av dialektmusikvågen.

Som är som vilken annan bra kulturupplevelse som helst, vill jag säga. Att det tagit så här många ord att få det gjort handlar förstås om min egen ambivalens inför språk och tillhörighet. Men jag tror inte att jag är ensam om att fundera över hur jag skall prata och med vem, och vad det då betyder. Reaktionerna på de här nya artisterna visar också hur kultur flyttar gränser, också för mig som är minoritetsspråkspedagog och borde ha allt det här klart för mig redan. Mera, säger jag alltså. Gärna av och om tjejer, så att moped- och manlighetsberättelserna kan få sällskap.

Fritjof Sahlström dekanus vid fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier vid Åbo Akademi

Byggnadsarv kräver vård och goda produkter

På Illby gård i Borgå värnar man om det gamla genom att ta väl hand om sina byggnader. Målningen av karaktärshuset var ett stort projekt, men något man räknar med att ha glädje av länge. 13.6.2019 - 09.39