Besatt av kärlek och hat

Svartsjuka. Konsta Mäkelä och Miina Turunen i Graham Greenes samtidigt expressiva och återhållsamma drama The End of The Affair på Kokoteatern.Bild: Anna Aalto

Graham Greenes svartsjukedrama, utspelat under brinnande krig, har dramatiserats för scenen.

Graham Greene: Jutun loppu (The End of The Affair / Slutet på historien)

Dramatisering och regi: Anna Veijalainen. Komposition och orkesterledning: Timo Hirvonen. Musiker: Arttu Takalo, Timo Hirvonen, Jussi Lehtonen. Scenografi: Minna Wallenius. Ljus- och ljudplanering: Jere Kolehmainen. Dräktplanering: Sanja Kangas. Ljudeffekter: Pirkko Tiitinen. På scenen: Miina Turunen, Konsta Mäkelä. Premiär på Koko-teatern den 20.9

I Kokoteaterns dramatisering och uppsättning av Graham Greenes sammansatta, underfundiga och thrilleraktiga roman The End of The Affair blir det tydligt att de stora känslorna, kärlek och hat, begränsar minst lika mycket som de öppnar för livet.

Författaren Maurice Bendrix möter Sara Miles och bli passionerat förälskad i henne. Sara och han inleder en affär, men hon stannar hos sin make Henry. Vi rör oss bakåt och framåt i tiden, dramat utspelar sig i huvudsak mellan 1942 och -44 i England.

I Koko-teaterns uppsättning har vi bara två personer på scenen. Konsta Mäkelä gör en laddad, spänd, snabb, driven och konsekvent Maurice. Han är besatt av Sara och på hennes anklagelse att han inte vill unna henne lycka, svarar han att det gör han nog, men han vill att hon ska vara lycklig tillsammans med honom.

Miina Turunen är Sara, och det är hon som är gåtan i dramat. Varför stannar hon hos Henry, som omtalas som en blek och tråkig äkta man som inte ser och kan bekräfta Sara? Eller varför bryter hon inte med Maurice som plågar henne med sin svartsjuka misstänksamhet? Det är först i slutet av föreställningen som Miina Turunen gjuter liv i Sara och låter henne stiga fram som en person med egna preferenser och känslor. På Koko-teatern omvandlas Turunen för en stund till en fascinerande mamma som avslöjar förhållanden ur Saras tidigare liv.

Timo Hirvonens levande musik förstärker inte bara tidsandan, den ger oss en harmoni som står i skarp kontrast till det som utspelar sig mellan rollpersonerna på scenen. Den både tillför spänning och avleder den. På en skärm diskret i bakgrunden syns den förödelse som råder utanför det solkiga rum där de älskande möts och restaurangen dit de smyger sig. Färgsättning, snitt (i scenografi av Minna Wallenius), ansiktsuttryck och skådespelarnas miner avspeglar den smärta och spänning de lever i.

Greenes roman ger goda underlag för drama. Det är stora känslor på spel. Bomberna kreverar i bakgrunden på ett sätt som ger ytterligare skruv till de valsituationer och handlingsmönster som läggs upp. Koko-teatern ger oss två skådespelare och två roller på scen, och det är minst en för lite.

Henry finns med bara som en röst och skugga, som ett samtalsämne, men inte som en person. Att Saras motiv och känslor ständigt körs över av Maurice och Henrys behov är i takt med den tid där historien utspelar sig, och på sikt är det hon som framstår som den mest nyanserade och intressanta personen, sannolikt ett alter ego för Greenes religiösa intresse för katolicismen. Men Turunen borde i ett tidigare skede av kvällen stigit fram. Att Maurice är fånge i sig själv är hans öde, men Sara har mer inom sig än Turunen gav uttryck för under premiärkvällen.

Här tänker jag inte befria Turunen från ansvar och skylla på regissören (Anna Veijalainen). Turunen borde ha tagit den plats som tillkommer henne, eller rättare sagt Sara.

Barbro Enckell-Grimm

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00