Berusande parisiska nätter

IMPONERAR. Johannes Piirto förverkligade knepiga pianostämmor på ett minst sagt respektingivande sätt. Bild: Ksf-arkiv/Emilia Nyberg

RSO:s fredagskonsert bjöd på hedonistiska klangbad med finländska tjugotalsmodernister.

Radions symfoniorkester och Musikhuskören. Dirigent: Dima Slobodeniouk. Solist: Johannes Piirto, piano. Körinstudering: Jani Sivén. Ravel, Klami, Raitio, Skrjabin.

Musikhuset 10.3.

De finländska så kallade tjugotalsmodernisterna var egentligen inte modernister i ordets strikt mellaneuropeiska bemärkelse. Ingen bröt med tonaliteten – Aarre Merikanto var den som i några verk rörde sig längst mot en germansk expressionism – och för såväl Ernest Pingoud som Väinö Raitio var det Aleksandr Skrjabins säregna syntes av ultrasenromantik, impressionism och expressionistiska tendenser som angav tonen.

Raitios tondikt Månsken på Jupiter (1923) är, liksom de flesta av hans 20-talsverk, ett veritabelt hedonistiskt klangbad av det mer extatiska slaget, superbt raffinerat orkestrerat och med ett formspråk som undandrar sig de flesta vedertagna analyser. Raitio brassar förvisso inte på hela tiden utan stora delar av verket är nog så kammarmusikaliskt subtilt avfattade och med klangfärgen som central parameter.

Den unge Uuno Klamis musik klingade i och för sig nog så modernt i finländska öron – om än på ett helt annat sätt än Raitios – men någon modernist var han över huvud taget inte. Snarare då neoklassicist även om han i första pianokonserten, Une nuit à Montmartre (1925), berusad av intrycken från sin första Parisvistelse lät sig influeras av såväl Prokofjev och Ravel som Poulenc.

Hedonistiska klangbad

Det är ett rasande skojigt, uppfinningsrikt och stundtals nog så nyckfullt – se upp för sluttwisten! – stycke med en i andra satsen, Rhytme las et nerveux d'une Valse Boston, sofistikerat saxofonfärgad populärmusikalisk touche som måtte ha retat gallfeber på tidens pannskrynklare. Det här är musik som gjord för borne stilkameleonten Johannes Piirto och man upplevde nästan konkret hur han njöt av att slänga sig in i de klamiska piruetterna.

Och visst hade programplanerarna för RSO:s fredagskonsert en poäng med att låta Raitio fungera som uppvärmning inför alla hedonistiskt extatiska klangbads moder, Skrjabins Prometheus (1910). Verket är ett slags förklädd pianokonsert, där en blandad kör mot slutet ytterligare tänjer på det klangliga universumets gränser, och fenomenale Piirto förverkligade den knepiga pianostämman på ett minst sagt respektingivande sätt.

Det här är en estetik som passar RSO:s flexibla och alerta spelstil som hand i handske och även kvällens dirigentgäst, Dima Slobodeniouk, verkade trivas förträffligt med att bena ut de intrikata partituren. Ravels inledande Alborada del gracioso gjordes med snärt och finess och att Musikhusakustiken inte förmår svälja klangmassor av det skrjabinska slaget är ett faktum som vare sig Slobodeniouk eller någon annan kunde göra något åt.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Närvårdare Pia Lemberg studerar vidare på läroavtal: ”Vård i livets slutskede ligger nära mitt hjärta”

Mer läsning