Berörande om en pojkes unika sätt att vara i världen

Alexander Wendelin gör ett välgjort och självklart porträtt av huvudpersonen i Lilla Teaterns uppsättning av Den besynnerliga händelsen med hunden om natten. Bild: Otto-Ville Väätäinen

Alexander Wendelin gör ett oerhört känsligt porträtt av en femtonåring på autismspektrumet i Lilla Teaterns uppsättning av den internationella succén Den besynnerliga händelsen med hunden om natten

Den besynnerliga händelsen med hunden om natten

Text: Mark Haddon. Dramatisering: Simon Stephens. Övers. till svenskan: Anna Simberg. Regi: Paavo Westerberg. Scenografi, kostym: Sven Dahlberg. Video: Toni Haaranen. Mask: Milja Mensonen. Ljus: Ville Aaltonen. Ljud: Antero Mansikka

På scenen: Alexander Wendelin, Ulriikka Heikinheimo, Vuokko Hovatta, Robert Kock, Pia Runnakko, Cecilia Paul, Joachim Wegelius.

Premiär på Lilla Teatern 2.10.

Sju skådespelare marscherar upp på scenen, sätter sig på stolar utplacerade kring väggarna och – padam, en död golden retriever dimper ner mitt på golvet från ingenstans. Överraskningen är total, och där börjar en berättelse som håller greppet om en i tre timmar.

Den besynnerliga händelsen med hunden om natten hette också den prisbelönta romanen av Mark Haddon, som den lika prisbelönta pjäsen dramatiserad av Simon Stephens baserar sig på. Lilla Teaterns uppsättning utgör Paavo Westerbergs regidebut på Lilla Teatern.

Historien om femtonåriga Christopher, som bestämmer sig för att lösa gåtan om vem som mördade grannens hund med en grep – eftersom det inte var han, fastän han till att börja med anklagas för det – vecklar ut sig bit för bit för att slutligen bli något mycket mer än vad den först ger sken av att vara.

Christopher är bara Christopher

Christopher, spelad av Alexander Wendelin som gör sin första stora huvudroll på Lilla Teatern med en otrolig känslighet, lyhördhet och integritet, är mattegeniet som inte tycker om att någon rör vid honom, eller om brun eller gul mat. Han trivs bäst ensam med sin dator och sin råtta. Universum kan han tala om tills någon ber honom sluta. Ingen diagnos nämns i pjäsen. Christopher är bara Christopher.

Alexander Wendelin. Bild: Otto-Ville Väätäinen/Pressbild

När han trots sin pappa Eds (Robert Kock) stränga förbud börjar sina efterforskningar i grannskapet, stöter han först på en mur av tystnad. Det blir den vänliga granntanten med kexen (Pia Runnakko) som slutligen talar bredvid mun, och senare hittar Christopher också en ask full med brev som vänder upp och ner på allt han trott var sant.

Historien är både humoristisk och sorglig, men främst av allt mycket mänsklig. Relationer är inte lätta, att kontrollera sina reaktioner går inte alltid, och att vara annorlunda är då direkt inte heller alltid så lätt. Vi lever alla enligt bästa förmåga.

Stämningsfull visualisering

Föreställningen har en klapprande rytm med skarpa byten av ljus och mörker, tystnad och ljud (ljus av Ville Aaltonen, ljud av Antero Mansikka). De enkla svarta stolarna förflyttas i en egen koreografi och skapar olika rum, och de rundade väggarna med dörrar tar oss till olika platser. Lite ofrivillig komik blir det då gliddörrarna ett par gånger hakar upp sig – förhoppningsvis kan de fixas inför nästa föreställning.

Berättelsen visualiseras med vardagliga föremål som faller ner från taket och blir hängande i luften. Minnen, bilder och tankar svävar överallt som händer. Lösningen är intressant och rolig. Videoprojiceringarna av Toni Haaranen skapar ytterligare stämning.

Klarar av utmaning

Medan alla skådespelare gör ett gott jobb, är det Alexander Wendelin som verkligen imponerar.

Jag kan tänka mig att rollen verkligen inte är lätt, och fallgroparna kunde vara många. Hur porträttera en person vars beteende och verklighet avviker från en själv och det som ses som norm, utan att göra det på ett förlöjligande, missvisande, pinsamt, överdrivet eller icke-trovärdigt sätt? Samma dilemma gäller så klart alla situationer då rollkaraktären hör till en minoritet och skådespelaren till en majoritet, men det aktuella fallet känns extra känsligt.

Därmed är det ännu mer glädjande och vackert att Wendelins porträtt av Christopher är så välgjort och på något vis självklart. Hans minspel, energi, röstläge och speciellt hur han håller och för sina händer är noga framarbetat, säkerligen både av honom själv och av regissören Westerberg. Känslo- och raseriutbrotten känns också verkliga och gör ont att vittna.

Samtidigt är det av ett slag som åtminstone undertecknad aldrig sett på en teaterscen förut. Just detta är nog en av orsakerna att pjäsen blivit så prisad: det måste finnas plats för alla inom konsten.

Sonja Vuori Teaterkritiker

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Diamanter är det ultimata vintageköpet

Mer läsning