Berörande om delaktighet

DRABBANDE. Jaamil Olawale Kosok i föreställningen #negrophobia som kretsar kring upplevelserna av att vara svart i en normativt vit (nordamerikansk) verklighet.Bild: Umi Akiyoshi

Festivalen Dans i november: #negrophobia. Koncept, framställning och installation: Jaamil Olawale Kosoko. Ljuddesign, av-teknik, ljudackompanjemang: Jeremy Toussaint-Baptiste. Framställning: IMMA/MESS, Jeremy Toussaint-Baptiste och Jaamil Olawale Kosoko.

Stoa den 2.11.

Ett stort vitt kryss, som bildar gångar på golvet, delar in Stoas intima musiksal i sektioner. Inom dem finns stolar utspridda så att åskådarna sitter både med och mot varandra, mellan catwalk-lika gångar på samma golvplan. Dessutom finns bland annat en tronlik konstruktion, något som ser ut som ett altare, videoskärmar för projektion, svarta ballonger samt bilder och texter utspridda överallt. Från ett kontrollbord i ett hörn styr Jeremy Toussaint-Baptiste en bombastisk ljudvärld, som sköljer över helheten och bidrar till att skapa en improviserad och simultan happening-, performance- och klubbstämning från första stund.

I denna spretande sceniska ymnighet dimper den fenomenala transgendermodellen IMMA/MESS ner som ett bombslag i bara trosorna och svarta högklackade stövletter. Hens aktion är fysiskt alert och precis samt utmanande erotisk med ett från porrindustrin lånat formspråk och med en fascinerande elasticitet mellan manligt och kvinnligt. Med en simultant registrerande kamera, vars bild projiceras på en videoskärm, beger hen sig utom scenutrymmet för att i utrymmena bakom hitta scenpersonen och primus motorn Jaamil Olawale Kosoko i vit kostym. Tillsammans kommer de in på scenen. Den simultana registreringen gör alla närvarande delaktiga i samma skeende och projektion.

Samtliga uppträdande är svarta och den tematik som gradvis nystas upp handlar om upplevelserna av att vara svart i en normativt vit (nordamerikansk) verklighet och givetvis om de fobier verktiteln "#negrophobia" pekar på, i olika perspektiv och sammanhang. Jaamil Olawale Kosoko som berättar och läser texter står för den biten. Dokumentära filmer förtydligar bilden av systematiserat och institutionaliserat förtryck. Just detta blir skrämmande tydligt till exempel när texten "De gav oss ett namn och vi trodde på dem" går runt och turvis högläses av publiken i mikrofon.

Greppet är fullständigt renons på behärskad logik eller analytisk bevisföring. I stället är det spretigt, kaotiskt, karnevalistiskt, impulsivt och väldigt känslosamt, på ett påträngande och slutligen drabbande sätt. Det handlar om snabbt växlande perspektiv på bland annat kön, identitet, sexualitet, delaktighet, samhälle och kultur, inom ramen för en diskriminerande struktur med långa anor och tydliga ekon ännu i dag. I föreställningen sker detta på ett subjektivt men samtidigt tanke- och känsloväckande och framför allt påträngande sätt.

Jan-Peter Kaiku

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00