Berörande monolog om surgubben med stort hjärta

Sonja. Ove (Marcus Groth) för rosor till sin älskade frus grav och längar efter att få göra henne sällskap.Bild: Cata Portin

Svenska Teaterns En man som heter Ove är en intim och dämpad föreställning.

SCEN

En man som heter Ove.

Manus: Marie Persson Hedenius, Johan Rheborg, Emma Bucht. Regi: Bjarni Haukur Thorsson. Scenografi: Finnur Arnar, Bjarni Haukur Thorsson. Musik och ljuddesign: Frank Hall. Ljusdesign: Bjarni Haukur Thorsson. Kostymdesign: Kaisa Rautakoski. Hår och mask: Pirjo Ristola.

Premiär på Svenska Teatern 28.10.

En man som heter Ove av Fredrik Backman har gjort succé både som bok, film och enmansteaterföreställning, och sätts nu upp på Svenska Teaterns stora scen med Marcus Groth som Ove. I en och en halv timme fyller han ensam Stora scenen och engagerar publiken i den buttre Oves berättelse.

Eller ja, det som är det fina med Ove är ju att han bara vid en första anblick verkar vara en sur gammal gubbe; när allt kommer omkring ställer han upp för sina grannar och visar sig ha ett stort hjärta – så stort att han får en sjukdomsattack till och med.

Vi möter Ove när han försöker borra upp en krok i sitt tak. Att hänga sig ifrån. Han blir dock avbruten gång på gång och när han slutligen får snaran kring halsen så brister det förbaskade repet. Ove ger inte upp utan fortsätter med diverse självmordsförsök, bara för att varje gång bli avbruten av olika grannar som behöver honom. "Jag får väl ta livet av mig en annan dag", konstaterar han surt. Det är nattsvart humor, och under skrattet som bubblar upp rör sig något – djup medkänsla, mjuk sorg.

Ove är en principfast karl (obs. inte långsint). Han vet vilka bilar han tycker om – Saab – och vilka som bara orsakar problem – franska bilar – och han håller hårt vid regeln att man inte får köra bil i bostadsområdet. Han skäller på de flesta, han finner de flesta människor irriterande. Men så småningom mjuknar han upp, främst tack vare den nyinflyttade grannen Parvane samt den luggslitna katten han mot sin vilja räddar ur en snödriva.

Grannarna gör livet värt att leva

Berättelsen om Oves grannar – Groth spelar alla roller och skapar med små medel de olika karikatyrmässiga karaktärerna – och deras små kriser varvas med Oves minnen av hans fru Sonja. Han berättar hur de möttes på tåget och hur hon efter att de åkt tåg tillsammans varje dag i tre månader bjöd ut sig själv när han inte fick ändan ur vagnen. De blev förälskade och flyttade ihop, men under en resa i Spanien råkade de ut för en bussolycka som försatte Sonja i rullstol. Därefter körde Ove varje morgon henne till hennes lärarjobb och hämtade henne varje eftermiddag.

Ove och Sonja hade sina rutiner, varje vecka likadan, och inget är som det ska vara när Sonja nu är borta. Ove vill göra henne sällskap i livet bortom detta så fort som möjligt, men som det ska visa sig behövs han ännu på jorden.

Man kan skratta åt Oves butterhet och avsky för det moderna samhället där man inte ens kan få sig en vanlig kopp kaffe, men finast är ändå föreställningen när Ove visar sina känslor och låter den sura fasaden rämna. Groth har tillsammans med regissören Bjarni Haukur Thorsson skapat ett mångbottnat porträtt av Ove, där gester, miner och kroppsspråk målar bilden av en osäker, sårbar gammal man. Med stort hjärta.

De övriga karaktärerna Groth spelar förblir av förståeliga skäl rätt schablonmässiga och platta, och speciellt gestaltningen av kvinnorna känns simpel. Groth växlar ändå friktionsfritt mellan karaktärerna, och bara stundvis blir det aningen rörigt.

Scenografin är enkel – en stor grå husvägg som symboliserar hur stort och tomt Oves hus är utan Sonja – med ett piano som ödsligt klinkar fram några toner nu och då. De röda rosorna som Ove för till Sonjas grav lyser upp den gråa scenen.

En man som heter Ove är en både berörande och underhållande liten pjäs om livet.

Sonja Mäkelä Teaterkritiker

Så lyckas du vid köp av däck

Här är Euromasters tipslista med fem punkter. 15.10.2018 - 10.18