Berättelsen om ett dråp

Bild: Pressbild

Esko var en man som söp och slog. Mest slog han sin ex-sambo Ulla och sin son Asko som han våldgästade varje gång har kom ut ur fängelset där han satt ofta i korta perioder under hela sitt vuxenliv, dömd för en ändlös räcka av misshandel, skadegörelse, småstölder.

Polisen på orten tyckte att Ulla borde hålla bättre ordning på sin karl, så de frekventa utryckningarna till hennes och sonens adress var inte högprioriterade.

När Asko var tonåring hade detta pågått så länge att Ulla sade åt sin mor Helvi att hon inte mera orkade leva, och Asko meddelade att han nu tänkte döda sin far. Helvi, känd på orten som en hygglig och redbar kvinna, lade då en kökskniv i väskan, åkte till den lokala krogen och knivhögg sin ex-svärson Esko. Han dog.

Så här kan en finsk historia i genren "true crime" återberättas. I Katariina Vuoris bok Erään tapon tarina ("Berättelsen om ett dråp") lär vi känna de här människorna, deras bevekelsegrunder och omständigheter, eftersom de gett henne lov att berätta den tragiska familjehistorien som kulminerade i blodsdådet den 15 september 1995. Ulla, Asko och Helvi har levt i drygt två decennier sedan dess, ganska vanliga liv inte utan svårigheter men utan brottslighet eller våld.

Jag tycker att Vuori – som tidigare skrivit bland annat en reportagebok om fattigdomen i Finland, Lottovoittajien pöydässä – har visat sig värd de här människornas förtroende. Hon berättar historien ur sonen Asko Argillanders synvinkel, och försöker återskapa barnets upplevelsevärld, med "pappa" som benämningen på den nyckfulla skräckgestalt som barnet skulle vilja älska men i praktiken bara fruktar. Hemmet är en krigszon, sonen ritar kartor med finurliga flyktvägar, mamma och han har hemliga mötesplatser där de ska träffas om de lyckas hinna ur vägen när pappa börjar utsöndra en kroppslukt som påminner om skaldjur, ett tecken på att hugget snart kommer att falla.

Det finns ingen enkel sensmoral i det här. Esko var en fruktansvärd olycka för sin omgivning, men att Helvi dödade honom för att rädda sin dotter och dotterson var ett brott. Vi måste betrakta det som moraliskt och juridiskt förkastligt. Dådet utfördes på ett sätt som inte kunde beskrivas som excess vid nödvärn – hennes avsikt var att döda och den fullföljde hon.

Samhället – polisen, barnskyddet, missbrukarvården – kan anklagas för att det inte hade något som helst effektivt sätt att skydda Eskos närmaste från hans aggressioner, som triggades av alkohol.

Det som slår mig när jag med djupnande sorg läser den här boken är att Esko möjligen var som han var för att han inte kunde vara på något annat sätt. Han hade kanske ingen annan förmåga att reglera sitt mentala kaos än alkoholen, han behärskade inga andra sätt än hot, attack och skrämsel att relatera till omvärlden. Han hade inga märkliga färdigheter – han var händig, men för stökig för att klara av att vara på en arbetsplats. Han hade ingen annanstans att ta vägen än till ex-flickvännen och sonen när han inte satt i fängelse. Ingen tyckte väl direkt om honom, hans supkompisar inklusive hans halvbror tyckte också att han var jobbig och oberäknelig. Han måste ha befunnit sig i ständig stridsberedskap i en värld som han, av goda skäl, inte litade på för under hela hans uppväxt hade den aldrig velat honom väl.

"Mamma har förklarat att pappa egentligen är jätteskygg. Han har varit tvungen att hålla på så där sen han var liten, att låtsas att han är modig. Han måste alltid försvara sig själv och sin lillebror," förklarar sonen. Faderns barndom hade varit eländig, och man kan spekulera om hur otursamma genetiska, neurologiska, psykologiska och sociala omständigheter under tre decennier förstärkt varandra och gjort honom till den förfärliga människa han till slut var. Det verkar meningslöst att tala om honom i termer av ondska eller godhet, mera meningsfullt att tänka på bristande psykosociala förutsättningar och färdigheter, ackumulerad inkompetens och tragisk oförmåga. Under hans risiga skyddslösa uppväxt på 70-talet har samhället gång på gång kommit katastrofalt till korta genom att inte ingripa, inte skydda hans uppväxt, inte kompensera för de uppenbara bristerna i hans familjebakgrund.

Den här sorgliga och förtjänstfulla boken stärker mig bara i min övertygelse att vi borde fundera mycket mera på barnskyddets, skolans och missbrukarvårdens resurser och befogenheter. Alla föds inte med goda förutsättningar till goda liv. Men många fler kunde få hjälp att klara sig ändå.

(Helvi dömdes till några års fängelse för dråp, och benådades efter ett år av president Ahtisaari.)

Pia Ingström Litteraturredaktör

Fem saker att komma ihåg när du ansöker om konsumtionskredit:

Ett lånebeslut från en ansvarsfull långivare är en försäkran om att du vågar ta lånet och att det inte kommer att leda till problem. Det viktigaste för konsumenten är att den egna ekonomin klarar av att betala tillbaka lånet. En ansvarsfull långivare tar hänsyn till detta. Fastän räntesatserna verkar svåra att förstå, lönar det sig att fästa uppmärksamhet vid långivarens ansvarsfullhet. 20.7.2018 - 00.00