Ben-Amor bröt tystnaden – men vålds- och tystnadskulturen lever vidare i hockeyn

Ville Peltonen och Semir Ben-Amor skakar hand kyligt två och en halv månad efter att Jokeritspelaren attackerat IFK-kaptenen i rinken. Bild: Pekka Sakki / Lehtikuva

Den före detta Jokerit-spelaren Semir Ben-Amor bröt ishockeyns tystnadskultur och -kodex men avslöjade en annan lika illa dold kultur inom ishockeyn – det systematiska och utbredda våldet.

Den 1 september 2012 spelades en av de dystraste ishockeymatcherna i finländsk historia.

Känslorna mellan Helsingforsklubbarna HIFK och Jokerit hade gått heta redan en längre tid.

En av de största orsakerna var att Jarkko Ruutu, före detta HIFK:are, hade skrivit på för Jokerit efter att han inte fått ett erbjudande från IFK som han var nöjd med. I Jokeritdressen hade Ruutu utmärkt sig i matcherna mot IFK med mer eller mindre farliga tilltag och allmänna pajasfasoner på isen.

Då IFK och Ilari Melart den 1 september 2012 bestämde sig för att hämnas på Ruutu efter han tacklat IFK:s Iiro Pakarinen i ryggen så att IFK-spelaren skadade sig utlöste incidenten en händelsekedja som ingen kunde tänka sig på förhand.

Jokerits dussinspelare Semir Ben-Amor gav sig på IFK-kaptenen och storstjärnan Ville Peltonen oprovocerat och bakifrån. Han gav Peltonen en kraftig crosschecking i ryggen för att sedan rikta upprepade knytnävsslag mot en försvarslös Peltonen som låg på isen.

Då dammet lagt sig tog Ben-Amor på sig skulden för den brutala attacken och sade att det skedde spontant och i stundens hetta.

Att Jokerits dåvarande tränarduo Tomi Lämsä och Tomek Valtonen skulle ha varit oskyldiga till överfallet fanns det inte många som trodde på.

Jokerits ledning med Hjallis Harkimo och Jarmo Kekäläinen i spetsen höll fast vid Ben-Amors historia och lät sin spelare ensam bära ansvaret för misshandeln.

I helgen valde Ben-Amor att efter nio år ändra sin historia och avslöja en del av vad som egentligen hände under den dystra matchen i Hartwallarenan.

I Jere Karalahtis podcast Wicked Game beskriver Ben-Amor situationen så här:

– Vi funderade på vad vi ska göra och konstaterade att vi ska hugga halsen av draken. Där och då bestämde vi att vi slår till mot deras största person och signalerar att det här är slutbehandlat. Vi tänker inte ge oss på någon (Siim Liivik) eftersom det inte tjänar något till, säger Ben-Amor om beslutet att attackera Ville Peltonen.

– Vi bestämde oss för Ville (Peltonen). Jag var sedan den som utförde gärningen.

Med andra ord handlade det alltså inte om en spontan reaktion från Ben-Amors sida. Utan ordern kom uppifrån.

Det är först nu, då Ben-Amor inte längre har en uppgift inom Jokerits organisation (där han förra säsongen fungerade som juniortränare), som han väljer att tala om händelserna för nio år sedan och bryta tystnaden.

Det är synd att Ben-Amor inte vågar ta hela steget ut då han berättar om vad som hände i matchen. Han nämner aldrig vem som var ansvarig för attacken och han preciserar aldrig vilka dessa "vi" han talar om är.

Blickarna riktas i första hand mot tränarna Tomi Lämsä och Tomek Valtonen. Valtonen pekades redan ut under hösten 2012 som den som gav ordern om överfallet, men han har valt att låta Ben-Amor bära ansvaret.

Samma gäller Jokerits dåvarande ägare och ledare Hjallis Harkimo och sportchefen Jarmo Kekäläinen. De har aldrig heller tagit sitt ansvar för vad som hände i rinken. Trots misshandelsdomen Ben-Amor fick efter attacken på Peltonen lät Jokerit bli att bestraffa honom. Tvärtom har de bidragit till lögnen genom att de köpt Ben-Amors tystnad och lojalitet med nya spelarkontrakt.

Att Harkimo och Kekäläinen inte skulle ha vetat vem som gav ordern om misshandeln är högst osannolikt med tanke på deras roller i hierarkin.

Jokerits och klubbens ledares agerande är en del av den vålds- och tystnadskultur som fortfarande existerar och råder inom hockeyn. Jokerit bär definitivt inte ensamma ansvaret för våldsspiralen som präglade huvudstadshockeyn i början av 2010-talet. På precis samma sätt bidrog också IFK till den kulturen inför, under och efter den ödesdigra matchen i september 2012 genom att fokusera på och prioritera hämndaktioner, våldshandlingar och genom att aktivt upprätthålla aggressioner mot grannklubben.

Ben-Amors överfall på Peltonen satte punkt för allt som kan kallas för sund rivalitet och derbykänsla mellan de två Helsingforslagen.

Efter den 1 september 2012 fanns inte HIFK-Jokerit-rivaliteten någonsin som vi känt den tidigare.

Efter det handlade det inte längre om heta känslor, enskilda överslag eller rivalitet.

Det handlade om hat. Ett sådant hat som inte har någon plats i ishockeyn eller idrotten.

Därför var det rätt enkelt att se Jokerit lämna ligan och finländsk klubblagshockey och flytta till KHL två år senare. Det fanns de som sade att de saknade derbyna och rivaliteten. Men sanningen var att både derbyna och rivaliteten dött två år tidigare och knappast någon saknade de matcher där Jarkko Ruutu, Semir Ben-Amor, Ilari Melart, Trevor Gillies & Co spelade huvudrollerna i de tragiska skådespel som visades på isen.

Rivaliteten mellan de två lagen var under sina bästa stunder alldeles fantastisk och elektrisk. Och med några dagar till ligastarten är det kul att minnas derbyn från 1970-, 80-, 90- och 2000-talet.

Samtidigt som händelserna för nio år sedan igen aktualiseras inför ishockeyligan en ny regel inför kommande säsong. Och innan den ens implementerats har den mötts av massiv kritik av både supportrar och en del spelare av den gamla skolans hockey.

"En spelare som försöker provocera en motståndare döms till en utvisning på 10 minuter" står det i ligans uppdaterade regler.

Bland andra Ben-Amor, Karalahti och Jonne Virtanen har kritiserat regeln och bland annat kallat den för löjlig och sagt att "den leder till att ishockeyligan kommer att påminna allt mer om rinkbandy".

Att tre spelare som förstärkt, upprätthållit och förhärligat hockeyns destruktiva machokultur inte gillar då grenen tar ett steg mot en mer civiliserad form är föga överraskande.

Men det kan vara värt att fundera om provokation är en väsentlig del av ishockeyn.

Provokation, uppvigling till våld och våld har visserligen kopplats ihop med hockeyn och till och med varit en del av den kultur som präglat sporten i årtionden men de är inte element som är förenliga med en modern och ansvarstagande verksamhet. Och de är inte element som gör själva ishockeyn bättre på något sätt. Och de är inte tecken på att det finns känsla i spelet som många vill försöka påstå.

Att slå en motståndare blodig, att se en lagkamrat lämna isen på bår eller att se en spelare tvingas avbryta karriären på grund av hjärnskada är inte på något sätt försvarligt.

Därför skulle det inte bara vara välkommet – utan också ansvarsfullt – av hockeyn att försöka göra allt i sin makt för att minska på våldshandlingarna på isen.

Om ett provokationsförbud minskar på riskerna för våld och skador är det ett bra första steg av ligan att ta. Följande – och ännu viktigare – steg skulle vara att skärpa straffen och avstängningarna för alla sorters våldshandlingar på isen. Och att ishockeyn skulle inse att våld inte är en del av grenens dna.

Tyvärr vill de styrande inom hockeyn till en viss del ha kvar våldet som ett element i grenen eftersom det säljer och skapar rubriker.

Filip Saxén Sportchef

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Så kan valet av lån påverka din ekonomi

Mer läsning