Behöver Kiasma pr-konsultering?

Då Kiasma ställde ut tiggare reducerade till objekt var allt frid och fröjd. Då papperslösa och asylsökande som subjekt skulle beredas rum på samma institution, uppfattades de som säkerhetshot. Inte så lite obehagligt, skriver Helen Korpak.

Förra veckan höll konstnären Riikka Theresa Innanen en föreläsning med titeln "Touch and Revolution: The Art of/as Activism" på Kiasma. Enligt Innanen var planen inte att hon ensam skulle stå för programmet, utan att en arbetsgrupp bestående av tio personer från Afghanistan, Argentina, Finland, Irak, Iran och USA skulle få komma till tals. Gruppen innehöll asylsökande och papperslösa, och tanken var att strukturell rasism på ett intersektionellt och mångsidigt sätt skulle behandlas. Det blev dock inte av, eftersom Kiasmas producent enligt Innanens utsago dagen före evenemanget förbjöd henne att bjuda upp någon från sin arbetsgrupp på scenen. Orsaken? Ett vagt och luddigt "säkerhetshot".

Kiasmas lednings och säkerhetsfirman Securitas version är att det uppstått missförstånd och att museet för sent fått reda på att den uttalade aktivisten Innanen planerade vad man i ett utlåtande kallade för en "performans". På intet sätt inverkade arbetsgruppens medlemmars bakgrunder på beslutet, menar museichefen Leevi Haapala och producenten Jonna Strandberg.

Det känns lite oärligt. Ifall man talar om säkerhetshot mot såväl personal, publik och uppträdande på en sådan skala att museiprogram måste anpassas till det är det ingen småsak. Det är alarmerande att en privat säkerhetsfirma tycker att det är så otryggt att en grupp icke-finländska personer uttalar sig i en relevant kontext på ett statligt museum att det är en omöjlighet att trygga evenemanget utan omfattande och långvarig planering.

Finns det hela tiden ett säkerhetshot mot Kiasma som allmänheten inte vet om? Är museet i högsta beredskap? Har Securitas en hemlig insatsgrupp vars syfte är att skydda Kiasma från dystra hot? Vem hotar? Hur?

Jag raljerar, men det är svårt att förstå Kiasmas prioriteringar med tanke på hur saker tidigare gått till i och runt museet. När jag förra året skulle besöka Kiasma med en vän från Sverige höll en aggressiv samling nazister något internt uppviglingsmöte direkt utanför huvudingången. En man höll ett rasistiskt tal i en megafon och jag kände en obekant känsla bubbla upp inom mig när vi gick förbi: det var rädsla. Bara några månader tidigare hade en ökänd högerextremist vållat en ung mans död vid järnvägsstationen. Min vän var illa till mods, och jag skämdes. Inne på Kiasma var allting som vanligt. Var fanns Securitas då, när det fanns bevisligen våldsamma individer som utövade hets mot folkgrupp direkt utanför museet?

En annan förunderlig sak är att Securitas och Kiasmas ledning inte tidigare dragit sig för att tillåta en konstnär att samarbeta med – i brist på bättre ord – förtryckta människor. År 2015 ställde den extremt konventionella anti-etablissemangskonstnären Jani Leinonen av oklar anledning ut några tiggare i sitt utställningsutrymme. Det var på alla sätt en smaklös och totalt meningslös mediekåt "provokation" som museet utan prut verkade godkänna.

När människor utanför den finländska normen var en del av Leinonens program på Kiasma reducerades de till objekt. Innanens arbetsgrupp med sin föreläsning skulle däremot ha representerat människor utanför den finländska normen som alldeles vanliga individer. Det är inte så lite obehagligt att enbart det sistnämnda uppfattades som ett säkerhetshot.

Kiasma har i allmänhet inte skaffat sig ett rykte som ett speciellt anspråkslöst eller subversivt museum. År 2014 förvisade man sin egen ungdomsgrupp Kultu efter att de unga men myndiga medlemmarna tämligen tamt protesterat mot museets institutionella rigiditet genom att koordinerat öppna var sin liten ölburk på en vernissage. År 2016 vägrade man ta emot kritik som samiska konstnärer riktade mot Jenni Hiltunens videoverk Grind i vilken en bastardiserad samisk kolt i slow motion svängde ovanför en roterande rumpa. I stället deligitimiserade man de samiska åsikterna genom att krasst påstå att Grind "inte handlar om samiskhet". Varför har Kiasmas ledning tolkningsföreträde på vad ett konstverk "handlar om"?

Kiasma är en statlig institution, och därmed följer att det aldrig kommer vara ett spektakulärt och fritt konstutrymme med flexibilitet och förmåga att reagera snabbt. Men är det för mycket begärt att ett museum för modern internationell konst skulle göra sitt bästa för att upprätthålla ett fräscht rykte? Som situationen är nu känns Nationalmuseet och Ateneum betydligt mer relevanta och vakna.

Helen Korpak Konstkritiker

Så lyckas du vid köp av däck

Här är Euromasters tipslista med fem punkter. 15.10.2018 - 10.18