Behärskat, intensivt och flitigt – Viitasaari imponerar

Bild: Santtu Paananen

Sommarfestivalen för samtida konstmusik i Viitasaari, Musik i tiden, presenterade i år ett storstilat program där många föreställningar kombinerade musik med scenkonst, video och text. Kända internationella namn erbjöd flera dragplåster genom veckan. HBL:s recensent hörde två konserter på lördagskvällen.

Samtida konstmusik

Viitasaari / Musik i tiden

Songs of War I Have Seen. Finländska barockorkestern. International Contemporary Ensemble. Heiner Goebbels; koncept, regi och musik. Pieter Nys, elektronik. Christian Karlsen, dirigent. Viitasaari Arena, 7.7.

Everything is important. Jennifer Walshe, röst. Arditti Quartet: Irvine Arditti och Ashot Sarkissjan, violin. Ralf Ehlers, viola. Lucas Fels, cello. Timo Kurkikangas och Anders Pohjola elektronik. Viitasaari teater, 7.7.

Den tyska kompositören och teaterregissören Heiner Goebbels presenterade sitt timmelånga verk Songs of War I Have Seen (2007) i Viitasaari Arenas gymnastiksal förvandlad till en ändamålsenlig scen. På ett ytligt plan liknade föreställningen en konsert med en hybridensemble av musiker med olika genrebakgrund – Finländska barockorkestern och International Contemporary Ensemble från USA – vilket redan i sig var intressant. Men fastän iscensättningen var relativt avskalad framstod Goebbels arbete med text och scen lika viktiga och fängslande som ensemblemusiken.

Texten i verket bestod av rikliga utdrag ur Gertrud Steins memoarer kring tiden av andra världskriget i Frankrike. Texterna lästes upp – snabbt, enkelt och tydligt i mikrofon – av kvinnliga musiker i ensemblen utan den sortens inlevelse eller integrering som en skådespelare kunde tänkas ge texten. De kvinnliga musikerna – stråkarna, cembalon, harpan, flöjten och oboen – var placerade fram på scenen med gammaldags gullysande bordslampor runt sig. Längre bak på en plattform upplyst med ett kallt metalliskt ljus satt brasset, slagverken, teorben, klarinetten och fagotten (alla män) klädda i svart konsertklädsel.

Steins funderingar om kriget och vardagliga anekdoter flöt pratigt på olika sorters kyligt svängig ensemblemusik. Goebbels erbjöd mångtydiga samband mellan musik och text. Vad skall man till exempel tänka om Steins röstimitatör som funderar på förhållandet mellan Shakespeare och det pågående kriget samtidigt som hon spelar 1600-tals musik på cembalo i sitt mysiga vardagsrum? Susande elektroniska ackord och radiobrus från högtalarna kommenterade Steins tankar om krigstida radiosändningar.

Musiken lät ofta coolt jazzig och blandningen av stilar påminde lite om vissa verk av Louis Andriessen. De finfina musikerna i orkestern spelade många omfattande solon. Bland annat Pauliina Freds mjuka toner på barockflöjt och Gareth Flowers läckra melodier på trumpet imponerade stort. På slutet mörknade salen då orkestern gned lugnt hummande ljud på sjungande skålar. Överlag gjorde Goebbels verk ett stort intryck med sin finstilta kontroll över noga valda medel.

Internetröster och vitt brus

Som kontrast till Goebbels fundersamma behärskning exploderade kvällens andra verk – Jennifer Walshes "stråkkvartett" Everything is important (2016) – i grälla projektioner, internets skrämmande gap och vitt brus. Verket är skrivet för den berömda Ardittikvartetten men Walshe uppträder tillsammans med stråkkvartetten med mickad röst. Bakom kvartetten projicerades videomaterial i snabba klipp. Mängden lösryckt information glödde av intensitet genom verkets 45 minuter.

Trots en genomgående slumpartadhet uppfattade man så småningom olika sektioner i föreställningen. På början presenterades ett dystopiskt brusande avsnitt med bilder på jodtabletter för kärnkraftsolyckor, datorgrafik om solvindar och en hand som pekar ut moln mot en blå himmel. Arditti skrapade och gned slippappersljud på sina instrument medan Walshe stönade vinande andningsljud.

Senare vinglade ett gulgrått koralldjur på skärmen medan Walshe pep frenetiskt i mikrofon: "She's on the internet". Mycket av texten bestod av fragment av engelskspråkig populärkultur, sci-fi-jargong och absurd samtida politisk retorik. Walshe framkallade olika populära röster med tonfall och accent.

Typiskt för Walshe bestod musiken för Arditti av olika sorters satir – liksom cellosolot med heavymetal-riff i eller vågiga ackordföljder i stil av TV-musik. Bekanta element var också koreografin med besvärade rörelser för Arditti samt postinternet-estetiken på videon med ljusrosa texter och tredimensionell animation. Överlag fortsatte Walshe på sitt personliga spår med en fräsch, rolig och ärligt nutida föreställning.

Sammanfattningsvis övertygade Viitasaari om att festivalen har både vision och flit att presentera samtida konstmusik på en nivå som man gärna skulle se mer av också i Helsingfors.

Dante Thelestam