Begär ur annan blick

MAKT OCH ÅTRÅ. Kajsa Ek och Sara Soulié hörs i hörspelsversionen av Milja Sarkolas Något annat.Bild: Anne Hämäläinen/Yle

Radioteaterns version av Milja Sarkolas kritikerrosade pjäs Jotain toista är i samma anda som Q-teaterns scenuppsättning.

Radioteatern: Något annat. En pjäs om begär sänds i Yle Vega söndag 25.9 kl. 18.03, repris 2.10 kl. 6.03.

Milja Sarkolas autofiktiva pjäs Jotain toista, vars tvetydiga finska titel Radioteatern översatt med Något annat, handlar både om begär och om att gestalta kvinnligt, homosexuellt begär på teaterscenen. Med andra ord om att gestalta något som ligger utanför det manliga, heterosexuella majoritetsperspektivet som dominerar i mainstreamkulturen.

Föreställningen, som fick premiär på Q-teatern, var tveklöst fjolårets teaterhändelse. Så rörande, rolig och intelligent var pjäsen om en kvinnas sexuella utvecklingshistoria, från den unga tjejens första genanta möten med kulturmannen till att hon själv förvandlas till kulturman som använder sin maktposition till sin egen fördel.

På Q-teatern regisserade Milja Sarkola själv sin pjäs, för Radioteatern regisserar Essi Räisänen, vars underbara iscensättning av Asta Honkamaas diktsamling Olen alkuräjähdys kunde höras i finska radioteatern i somras.

Räisänen får till ett intimt, koncentrerat och ställvis sanslöst roligt hörspel i samma anda som originaluppsättningen. Pjäsen har förtjänstfullt omstöpts till hörspel och försetts med svensk språkdräkt av Radioteaterns dramaturg Janina Jansson. Visst har ett par favoritscener gallrats bort, men med tanke på fyrtiominutersformatet är strykningarna förståeliga.

Precis som på Q-teatern spelar Iida Kuningas berättarjaget, regissören, dottern till teaterchefen och systern till skådespelaren (Milja Sarkola är själv dotter till teaterchefen Asko Sarkola och syster till skådespelaren Sampo Sarkola). Leken med åskådarens biografiska kunskaper om familjen Sarkola är inte lika tydlig i hörspelet, vilket samtidigt bevisar att texten egentligen inte behöver "verkligheten" för att vara briljant.

Precis som i Milja Sarkolas föregående pjäs Perheenjäsen (Familjemedlem) ställer Något annat frågor om maktordningen i familjen, om vem som stöttar vem, vem som offrar sig för den andras konstnärskap, för att den andra i ro ska få förverkliga sig själv. Slutligen är det också en diskussion om konstnärens ansvar, om gränsen mellan att exploatera andra och lämna ut sig själv.

Pjäsen går hänsynslöst åt sin fiktiva huvudperson och på sätt och vis också åt sin faktiska upphovskvinna. Just det här gör Milja Sarkolas autofiktion så drabbande.

Huvudpersonen är för övrigt barnslig, provocerande självisk och fullständigt oemotståndlig i Iida Kuningas gestaltning. Dessutom är samspelet med Jessica Grabowsky, som spelar den försmådda makan som vägrar sin roll, toppen. Skådespelarna har tidigare mötts på scenen i två Sarkolaproduktioner, Nationalteaterns Olipa kerran minä (Det var en gång jag) i fjol och Lilla Teaterns fina I taket lyser stjärnorna 2012.

Isabella Rothberg Teaterredaktör

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33