Beckomberga, Grey Gardens och Detroit

Politisk depression är en viktig del i det personerna i Sara Stridsbergs texter lider av. Recensenten funderar på samtidens "catch-22" och den vinstdrivande verksamhetens psykiska omkostnader.

Dramatik

Sara Stridsberg

Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet. Tre pjäser

Bonniers 2017

"Ibland har jag tänkt att sjukhusets tid sammanfaller med välfärdsstatens tid, 1932–1995", skriver den svenska författaren Sara Stridsberg i efterordet till sin pjäs om det forna mentalsjukhuset Beckomberga. Stridsberg refererar till nedmonteringen av institutionell psykiatrisk vård under de senaste dryga tjugo åren. Ett konkret exempel på det är stängningen av Beckomberga, Sveriges genom tiderna största mentalsjukhus som i mitten av 1950-talet hyste tvåtusen patienter.

Siffrorna i Sverige och Finland är rörande lika: sedan nittiotalet har vårdplatserna skurits ned med åttio respektive sjuttio procent. Att man i dag föredrar att skriva ut piller är fördelaktigt för läkemedelsföretagen som säljer dem, och billigare än professionell, mänsklig kontakt. Tyvärr indikerar den finska regeringens vårdreform som är under arbete inte någon ändring: bolagisering, där tjänsteleverantörerna alltså ska gå på vinst från behandlingarna, följer trenden.

En dov varningsklocka ringde dock nyligen, i form av den dödliga påkörningen vid Lönnrotsgatan i centrala Helsingfors. Personen som körde ihjäl en och skadade flera har en riklig historia av extrem psykisk ohälsa, och har enligt närstående aldrig varit mottaglig för endast öppen vård och medicinering, men ändå gång på gång släppts ut i det civila. Händelsen talar sitt tydliga språk om psykiatrins resursbrist.

Pjäser om psyket

Stridsberg skriver om människor som inte uppfyller normen för psykiskt välbefinnande och socialt beteende, alltid mot en samhällelig bakgrund, med avstamp i biografiska personer eller historiska händelser. Hon är främst känd för sina romaner – berättelserna i hennes pjäser har oftast börjat som prosa. Hon slog igenom med Drömfakulteten (2006), en litterär fantasi om författaren av Scum-manifestet, Valerie Solanas. Stridsberg har även satt föreställda men rimliga ord i munnen på både Lolitaflickan Dolores (Darling River, 2010) och stjärnsimmerskan Sally Bauer (Happy Sally, 2004). Hennes öra för lysande dialog framhävs av dramatiken som genre. Tre pjäser mellan denna upplagas två pärmar blir ett intressant sätt att bekanta sig med en av samtidens stora svenska författare.

Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet är verkets långa och kryptiska titel, från bokens första pjäs som är en omskrivning av Stridsbergs roman Beckomberga. Ode till min familj (2014). Berättelsen baserar sig på författarens barndomsminnen från det verkliga mentalsjukhus som fanns utanför Stockholm fram till nittiotalet. Läsaren färdas bakåt i tiden med flera olika mentalpatienter som sällskap. Dialogen har en suggestiv laddning, som ibland låter rätt mycket stå mellan raderna. I efterordet redogör författaren för en rad faktorer som ger en aha-upplevelse inför pjäsens hela form och många detaljer – inte helt illa, särskilt om man vill läsa en gång till, men det kräver en del av läsaren. Oavsett är behållningen av dialogen mellan Beckombergas patienter djup empati.

Förfall i Amerika

I nästa pjäs tar Stridsberg oss till sitt älskade USA. (Fascinationen för amerikansk kultur färgade även berättelsen om svenska Beckomberga.) Konsten att falla utspelar sig i en förfallen herrgård i East Hampton, Long Island. Där bodde två biografiska personer mellan 1950- och 1970-talen: mor och dotter Edith och Edith Bouvier Beale, Jackie Kennedy Onassis excentriska släktingar.

Vilddjur och vräkningshot står vid tröskeln medan Stridsbergs enerverande men underhållande dialog utspelar sig. Edith den äldre har mentalt kidnappat sin vuxna dotter med en feminint kodad jämförelse, utseendefixering och nedlåtande pikar som vapen. Medan Edith den yngre lätt övervinner sin allt virrigare mor i logik och självdistans, längtar hon i grund och botten efter moderns kärlek, vilket får henne att stanna kvar i det förödmjukande förfallet.

Pjäsen utforskar i tragikomisk form psykologiska metoder som används i ett lite stört förhållande mellan barn och förälder. Kontrasterna är verkligt lyckade, vilket Stridsberg har kvinnorna Beales starka personligheter i sig att tacka för. Ser man börderna Maysles legendariska dokumentär om Edith och Edith, Grey Gardens (1975), upptäcker man att denna pjäs är väldigt faktabaserad – många repliker kommer direkt ur de biografiska personernas munnar.

Bokens tredje pjäs, American Hotel, innehåller inget dokumentärt material i form av karaktärer eller specifika institutioner, men utspelar sig i ett verkligt Detroit. Den amerikanska delstaten Michigans huvudstad var under 1900-talets första hälft bilindustrins världscentrum och den finansiella framgångens sinnebild. Sen dess har industrin falnat och invånarna flytt till den grad att tusentals byggnader står tomma i dagens Detroit, som numera exemplifierar extrem urban avveckling. Det speglas i tomheten hos pjäsens tre karaktärer, insyltade i ett triangeldrama men ändå väldigt ensamma i sin existens.

Klarsynt galenskap

Pjäserna utspelar sig i en samtid färgad av lönsamhetens och framgångens krav, en vardag som de känsliga karaktärerna inte riktigt klarar av att hantera. Vare sig de befinner sig på mentalsjukhus eller i det civila, är de i någon form inlåsta i situationer som känns hopplösa. Stridsberg verkar iscensätta engelskans idiomatiska uttryck "catch-22", efter den amerikanska författaren Joseph Hellers klassiker vid samma namn (på svenska Moment 22).

Hellers roman berättar om soldater under andra världskriget, där "catch-22" hänvisar till en olöslig paradox. Galna personer behöver inte flyga stridsplan, men en person som inte vill strida är ju snarare rationell i sin självbevarelsedrift. Därmed måste hen trots allt vara vid sina sinnens fulla bruk, och är tvungen att flyga. Offret har ingen väg ut ur en situation av motsägelsefulla villkor och byråkratiskt maktmissbruk – förutom döden.

I dagens västvärld är det en synd att inte jobba stenhårt inom arbeten som är desto bättre avlönade ju mer de bidrar till vinstdrivande, och därmed oftast förtryckande, verksamhet. Är det inte helgalet att delta i masspsykosen? Vore det vettiga snarare att vägra? Det kan innebära socialt utanförskap och sämre ekonomi, vilket tillika bidrar till psykisk ohälsa. "Catch-22", en evig ond cirkel.

Politisk depression skulle kanske inte räcka för att man skulle läggas in på Beckomberga om det längre fanns – men i den psykiska ohälsans helhet bidrar den med en viktig pusselbit. Där hjälper Stridsberg med att avmystifiera galenskapen: hon visar på hur den inte är endast individens bekymmer, utan oskiljaktig från strukturerna i ett galet samhälle.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00