Konsertrecension: Klangens och bildens fascinerande syntes vid Grankulla musikfest

Konstnärlige ledaren Jan Söderblom hade igen en gång kokat ihop en nog så spännande konstnärlig syntes för Grankulla musikfest, i år dessutom under just det nog så passande festivaltemat Syntes. En syntes inte blott inom och mellan konstformerna utan även, som traditionen i Grankulla bjuder, konsten, vetenskapen och samhället emellan.

Föredragshållarna – musikskribenten Minna Lindgren, estetikern Pauline von Bonsdorff och rymdfysikern Minna Palmroth – har spänt över ett brett register av kreativa kollisioner, vilket även gäller den musikaliska biten, som bjudit på allt från poetisk jazz med bland andra Jukka Perko och Hannu-Pekka Björkman samt Hortus Musicus spännande historiska legeringar till Libby Larsens tvärkonstnärliga scenkonstverk Try Me Good King, med Pia Freund, Kati Outinen och Minna Tervamäki i några av rollerna.

Allhelgonadagskvällens konsert var benämnd Klangbilder, vilket var exakt vad vi i ett av verken bjöds på i ordets mest påtagligt illustrativa bemärkelse. Bridget Allaire, fagottist i Tapiola Sinfonietta och bildkonstnär, har länge intresserat sig för gränszonen mellan det auditiva och det visuella och förklarar bland annat att ”bildkonst och musik är olika sidor av samma mynt, bägge berör vårt medvetande i stunden, redan innan ord uppstår”.

Som konkret illustration av påståendet skapade Allaire en målning i realtid, medan Granikvartetten framförde Thomas Adès (f. 1971) stråkkvartett Arcadiana (1994). En skojig idé, som kanske inte resulterade i ett odödligt konstverk, men väl i ett nog så fascinerande åskådliggörande av tonens, tankens och bildens spontana växelverkan i något som närmade sig ett slags händernas, färgernas och klangernas koreografi.

Inte heller Adès sjusatsiga arkadiska kvartett – som hämtar sin inspiration från så väsensskilda källor som glömskans gudinna Lethe, målaren Poussins grav och Schubertlieden Auf dem Wasser zu singen – är ett odödligt mästerverk, men däremot nog ett målande exempel på en bångstyrig ung begåvning, som insett att samtidsmusiken står i en direkt relation till inte blott musikhistorien utan kulturhistorien överlag.

Även Anna Clyne (f. 1980) öser med förtjusning ur kulturhistorien och i den för stråkkvartett 2019 komponerade Breathing Statues är det två av Beethovens sena kvartetter (op. 130 och op. 135) samt Rainer Maria Rilkes dikt An die Musik som stått modell. Beethovencitaten är i och för sig relativt mödolöst integrerade i helheten men annars är jag tveksam till tonspråket överlag, som alltför ofta gav ett rätt konventionellt och substanslöst intryck. Clyne är Helsingfors stadsorkesters tillträdande residenstonsättare och jag ser fram emot att bli överbevisad visavi orkestermusiken.

Såväl Adès som Clyne gjordes dock av allt att döma med all tänkbar finess av musikfestens egen förträffliga kvartett, som med primasen Söderblom i spetsen avrundade den egentliga festivalen med en känsligt utmejslad version av Ravels finfina stråkkvartett. Grankulla musikfest återkommer ännu den 24 november med Anne Sofie von Otters och Bengt Forsbergs recital i Tempelplatsens kyrka. Något att se fram emot i senhöstrusket.