Obegripligt och oengagerande om ny istid

Ambitionsnivån är beundransvärd, men förverkligandet helt obegripligt. Så bedömer Mats Liljeroos en ny liten kammaropera.

Förstelnat. Istiden är kanske närmast emotionell i Juho Gröndahls och Itzam Zapatas kammaropera. På bilden: Kristjan Parts, Johanna Kärkkäinen, Milla Mäkinen, Natalia Vaskinova och Aura Go.
02.03.2016 13:41 UPPDATERAD 23.03.2016 09:52

Jääkausi – Istiden

Libretto: Juho Gröndahl. Musik och musikalisk ledning: Itzam Zapata. Regi: Eljas Liinamaa. Visuell design: Eero Erkamo. Korwamato-ensemble (Jenna Ristilä, piano, Natalia Vaskinova, violin, Iiris Tötterström, cello, Johanna Kärkkäinen, flöjt, Kristjan Parts, klarinett). I rollerna: Milla Mäkinen & Anna-Maija Oka, sopran. Start-up Operas urpremiär i Camerata 1.3.
Samtidigt som man inte kan låta bli att beundra den ambitionsnivå, vilja och energi med vilken den ungdomliga Start-up Opera-ensemblen av allt att döma förverkligat kammaroperan Jääkausi (Istiden) kan man inte bortse från styckets många uppenbara, såväl musikaliska och dramaturgiska som rent idémässiga svagheter.
Juho Gröndahls libretto utspelar sig i en obestämd framtid när en ny istid tagit över, men scifidimensionen är nedtonad till förmån för något som kanske kunde uppfattas som mänsklig alienation och istiden är måhända i första hand känslomässig. En människa söker utan framgång kontakt i en främmande omgivning och konfronteras med en ”bekant” och en ”vandrare”.
Hon drömmer en dröm och sjunger en sång och sedan är den drygt fyrtio minuter långa helheten över utan att man blivit speciellt mycket klokare på vad det hela egentligen handlar om eller, ärligt talat, ens nyfiken på att ta reda på vad man sist och slutligen hade på hjärtat.

Kvasipoetiskt pretentiöst

Ett klart formulerat uttrycksbehov och något av en ansats till en konstnärlig helhetsupplevelse var skönjbara men storyn är alltför tunn och, liksom Eljas Liinamaas stiliserade regi, pretentiös på ett kvasipoetiskt sätt som i sin krystade kryptiskhet kändes närmast irriterande.
Mexikanske Lauri Kilpiö-eleven Itzam Zapatas atonalt mainstream-modernistiska musik framstod även den som förvånansvärt opersonlig och trots att den gav intrycket att vara väl avfattad för kvintetten förlänade den väldigt sällan de sceniska skeendena någon egentlig emotionell eller dramatisk tilläggsdimension.
Det visuella förverkligandet var ävenså rätt spartanskt och det mest uppseendeväckande var tilltaget att, av någon anledning, låta musikerna se ut och agera som ett slags zombier. Milla Mäkinen och Anna-Maija Oka sjöng helt drägligt, men kontrasten rösterna emellan kunde ha varit större och dessutom var det överlag nästintill omöjligt att uppfatta orden.

ANDRA LÄSER