Ingen ödmjukhet kring Pyhäjoki

Katarina Koivistos artikel (HBL 17.5) om Jukka Laaksonen, tidigare Stuks generaldirektör 1997–2012 och numera Rosatom Overseas vice direktör, väcker i mig tanken, som gammal Lovisabo, att projektledningen vid kärnkraftverket i Lovisa förr ödmjukt bemödade sig om att förstå innebörden av de lösningar som fanns inbyggda i tekniska megaprojekt. Har Lovisa-ödmjukheten ersatts i Fennovoimas Pyhäjoki-projektet med ett business as usual-tänkande? Lovisa var och är ett skolexempel på hur två olika kulturer, den sovjetiska och den finska, kunde ro i land ett så komplicerat projekt, som kärnkraftsbygget en gång i tiden var.
Citat från artikeln: "Kompetensen kom och gick hos Fennovoima och från Rosatoms sida satte man slutligen samman en internationell grupp där Laaksonen ingick. Det för att få alla dokument klara för att kunna lämna in ansökan om byggnadstillstånd. Men hos beställaren fanns det fortfarande ingen i organisationen som kunde behandla de papper som skickades in".
Finland har blivit ett kaxigt land. Förr bemödade man sig om att bland annat förstå vad man höll på med, medan det nu tycks råda business as usual-förfarande. Det finns numera många stora tekniska projekt förutom Fennovoima, till exempel metrobygget och renoveringen av konstmuseet Kiasma, där en förståelse av vad man håller på med har ersatts åt dem som frågar med ett "gör ditt, vi betalar".
Jag har svårt att tro att det inte i Finland finns tekniskt kunnande med erfarenhet, som behövs i megaprojekt, men är det så att en bästa broder-mentalitet med personligt ekonomiskt vinnande har ersatt kunnandet?

Magnus Rögård,

Nurmijärvi

ANDRA LÄSER