Historiens vingslag med pianots grand old lady

Det finns en spontanitet och visdom i Liisa Pohjolas musicerande som pianister i alla åldrar kan ta till sig av, skriver Mats Liljeroos.

Släktträff. Det fanns något rörande över det hela när Liisa Pohjola samarbetade med samarbetade med barnbarnet Taavi Oramo och svärdottern Anu Komsi.

KAMMARMUSIK

Liisa Pohjolas 80-årskonsert
Medverkande: Minna Pensola, violin, Antti Tikkanen, altviolin, Anna Westerlund, cello, Eero Ignatius, kontrabas, Taavi Oramo, klarinett, Anu Komsi, sopran. Mozart, Schubert, Messiaen. Helsingfors konservatorium 11.10.
Liisa Pohjola kan, efter sin debutkonsert 1955, utan överdrift sägas ha gått i bräschen för det moderna finländska pianospelet i så motto att hon med samma naturliga självklarhet rörde sig i samtliga genrer från barock till nyaste nytt.
När hon nu höll sin 80-årskonsert – intressant nog inte i hennes långvariga arbetsgivare Sibelius-Akademins regi, utan som ett samarbete mellan Helsingfors konservatorium och Punavuoren Kamarimusiikkiyhdistys – var det med andra ord rent konkret frågan om historiens vingslag och frekvensen pianister i den talrika publiken var, föga överraskande, anmärkningsvärd.
Den som hade väntat sig ett fulländat avfattat, minutiöst avvägt spel fick dock se sig snuvad på konfekten. Den perfekta ytan har väl aldrig varit det centrala hos Pohjola, som gjort sig känd för en enorm inlevelseförmåga och en sällsynt emotionell närvaro i musiken, vilket i sin tur självfallet inte betyder att analysen skulle ha lyst med sin frånvaro.

Förvånande programval

Allt satt heller inte nu perfekt, men några smärre kortslutningar i samspelet med de övriga musikerna kändes just denna gång trots allt som relativt ovidkommande petitesser. Det finns en samtida spontanitet och visdom i Pohjolas musicerande som pianister i alla åldrar kan ta till sig och lära av och som höjer sig över detaljplanets väl och ve.
Symptomatiskt för den erkänt inspirerande pedagogen Pohjola var även att hon valt att samla runt sig åtskilliga decennier yngre medmusikanter. Minna Pensola och Antti Tikkanen, den här gången på altviolin, gjorde som vanligt väl ifrån sig och ett stort plus ristas i marginalen för unga Anna Westerlunds chosefria cellospel i Schuberts Forellkvintett. Smått rörande var även samarbetet med svärdottern Anu Komsi och barnbarnet Taavi Oramo i Der Hirt auf dem Felsen.
Ett frågetecken får däremot ristas för programvalet. Schubert och Mozart – sonaten för piano och violin K 379 – i all ära, men nog var det förvånande att den enda 1900-talsmusik denna oförtröttliga samtidsmusikförkämpe gjorde var ett ungdomsverk av Olivier Messiaen (två stycken ur Préludes pour piano). Visst hade något av de talrika verk Pohjola genom åren uruppfört suttit ovanligt bra i just det här sammanhanget.

Konserten sänds i Yle Radio 1 på torsdag kl. 19.03.

ANDRA LÄSER