Det mänskliga psykets mörka sidor

Hannu Lintus tilltagande intresse för vokalmusik tog sig uttryck i ett konsertant framförande av Bartóks Riddar Blåskäggs borg.

Världssångare. Litauiska stjärnan Violeta Urmana tolkade sopranpartiet i Bartókoperan med stjärnglans.

KLASSISKT

Sergej Prokofjev: Romeo och Julia, orkestersvit. Béla Bartók: Riddar Blåskäggs borg. Violeta Urmana, (mezzo)sopran, Mikhail Petrenko, bas. Radions symfoniorkester, dir Hannu Lintu. Musikhuset 6.9.
Radions symfoniorkester inledde konsertsäsongen med betoning på olycklig kärlek. Världens mest älskade klassiska kärlekshistoria Romeo och Julia kombinerades med Béla Bartóks kusliga enaktare Riddar Blåskäggs borg.
Sergej Prokofjevs balettmusik hör till den bästa inom hela genren men på scenen får koreografin och handlingen ofta mera uppmärksamhet. Därför och naturligtvis för att få en slant till skrev Prokofjev tre orkestersviter sammansatta så att var och en innehåller åtminstone några av balettens örhängen. Hannu Lintu gjorde som man brukar ibland; han sammanställde en egen svit med det bästa ur Prokofjevs sviter.
RSO spelade med överväldigande prakt och full orkesterbesättning som aldrig skulle rymmas i orkesterdiket på en opera. Inledningen var givetvis den lätt igenkännliga musiken om släkternas rivalitet. Lintus musikval pendlar mellan de luftiga toner som beskriver Julias ungflickscharm och den djupt skakande musiken kring Tybalts död. Och så för han den dramatiska bågen till slut med den utsökta melodiken i slutet.

Freudianskt efter pausen

Efter pausen kom Béla Bartóks freudianska opera Riddar Blåskäggs borg som med fantasifull orkestrering tränger djupt i det mänskliga psykets mörka sidor. Operan är mycket lämplig att framföras konsertant, fastän man nu för tiden nog med videoteknik kan göra sceniska tolkningar med vilda visioner om vad den unga bruden Judith upptäcker bakom sju slutna dörrar i sin skrämmande make Blåskäggs borg.
Tänk så många fler operor man kan få höra om man ibland nöjer sig med konsertanta framföranden av verk som operahusen inte har råd med eller annars inte är färdiga att sätta upp. Och så hinner dessutom världssångare som Mikhail Petrenko och Violeta Urmana ställa upp. Den senare hoppade faktiskt in i rollen för inte så länge sedan.
Mikhail Petrenko har en speciellt behaglig basstämma, mera förförisk än demonisk, fastän det nog också finns ett underliggande hot i hans starka inlevelse. Litauiska stjärnan Violeta Urmana som vi haft förmånen att höra då och då har under sin långa karriär pendlat mellan mezzons fyllighet och sopranens glans. Då den femte dörren blottar Blåskäggs domäner, vrålar orkestern i C-dur och hon klämmer i med ett väldigt högt C. Solisternas tolkningar var härligt suggestiva, hon kanske litet svalare än han, och egentligen spelade de inte med i händelserna, där de stod på var sin sida om dirigenten.
Dramatiken finns mest i orkestern i synnerhet då den beskriver skeletten i garderoberna och här var Hannu Lintu och RSO verkligen på bettet. Klangen var storslaget dominerande och ibland nära att täcka sångarna. Felet är delvis Bartóks men Lintu vet precis var han skall dra gränsen. Han har uppenbarligen blivit mer och mer intresserad av vokalmusik.

ANDRA LÄSER