Kolumn: Livet är inte en tunnel

KolumnAnders Adlercreutz
11.08.2022 21:22
Vår näst yngsta son började denna vecka i gymnasiet. Det betyder att han redan förra våren valde vad han vill läsa. Inte bara med tanke på vad som intresserar honom, utan också med tanke på vad han kanske senare börjar studera.
Det är ett spel där man väger olika hypoteser mot varandra och där ett ämnes tyngd har stor betydelse med tanke på högskoleantagningen. Religion är tyngre än samhällslära och fördjupad matematik öppnar de flesta dörrar.
Det leder till att flera gymnasier bara har en handfull elever som läser kort matematik och överstora grupper i den fördjupade kursen. Samtidigt läser man färre språk idag än tidigare. Tyska, franska, spanska för att inte tala om ryska är sällsyntheter i studentexamenspaletten. Diversiteten har försvunnit.
Väljer du det ena, utesluter du det andra. Och eftersom studentexamen avgör det mesta gäller det att spela sina kort rätt.
Som 15-åring då man kanske inte ens har hittat sig själv skall man redan ha en klar bild av vad man vill bli som vuxen. Det är rätt mycket begärt. I praktiken har man flyttat högskolornas inträdesprov till gymnasiet – och gjort det hela tre år långt.

Dagens arbetsliv är något helt annat
än det arbetsliv min högstadietids studiehandledare förberedde oss för. Det handlar inte mera om att som tonåring välja vad man tänker jobba med och sedan tuta och köra på tills man pensioneras.
Nej – man kommer att få finna sig i att byta arbete flera gånger, kanske byta yrke, skola om sig. Man får lära sig nytt – hela tiden.
I den världen passar det dåligt att kräva vägval i ett tidigt skede.
Och framför allt är det katastrofalt att bygga en studiestig där snedsteg inte tillåts. Tunneltänket sträcker sig nämligen ända in i högskolevalet.
Betoningen av studentexamen i kombination med förstagångskvoterna är en struktur som är helt främmande för den värld vi borde utbilda våra barn för.
Om du inte är helt säker på vad du vill studera bedömer många att det är klokare att vänta. Det system med kvoter för förstagångssökanden som infördes får några år sedan leder till att en felbedömning eller helt enkelt en insikt om att man kanske trivs bättre med något annat kan leda in i en återvändsgränd.
Eftersom den första studieplatsen är betydligt lättare att få än den andra blir det i praktiken svårt att byta studieinriktning. Man fortsätter på en studiestig som känns fel i stället för att kunna byta till något man känner motivation för.
Eller så väljer man helt enkelt att skjuta upp studiestarten om man inte är säker på vad man vill.

Ingetdera scenariot är i samhällets intresse.
Det är bättre att få en mångsidig kompetens och kanske till och med studera flera saker än att studiestarten skjuts upp. Det är bättre att studera det man vill än att sitta fast i något man inte är intresserad av.
I stället för att sporra till en bred kompetens förstärker vi tunneltänket.
Min biologi- och geografilärare i högstadiet hade inte mycket till övers för grundskolan. Vi var ”grundskolemaskiner”, tyckte han. Barn som hade tryckts in i en one-size-fits-all-form. Han hade inte rätt då, men han kanske hade haft rätt i dag, 40 år senare.
I en värld där bred kompetens är att föredra, där skapariver gott kan vara viktigare än ren och skär personlig kalkyleringsförmåga riskerar vi att gå helt fel. Varför inte hellre sporra till experiment, låta våra barn göra misstag, kalkylera mindre och låta det genuina intresset styra. Varför inte hellre betona mångsidighet och göra det lätt – och rätt – att tänka om om man valt fel stig.
”Vi bör lära våra barn det som maskinerna inte kan”, har Ali Babas grundare Jack Ma sagt. Jag håller med honom. Det kloka är inte alltid något förutsägbart, det är inte alltid kalkylerat, det kan till och med vara något, till synes, irrationellt.

ANDRA LÄSER