Insändare: En mus välte stadshuset i Esbo

25.09.2022 18:19 UPPDATERAD 26.09.2022 07:50
Nu förs Esbo stadshus till Kärringmossens soptipp. De som glädjs blir bedragna. I dess ställe kommer en tre gånger större låda, som snart också anses gammalmodig.
Stadshuset stod färdigt 1972 då Esbo kommun, efter ett par år som köping blev vanlig kommun igen men liksom alla kommuner får kalla sig stad. I år har stadens 50-årsjubileum firats som om ingenting funnits i den över 500 år gamla kommunen.
Stadshuset blev det finaste i landet, ansågs det. Inte helt utan orsak.
Stadshuset hann bara bli 30 år då Samlingspartiets unga började svartmåla byggnaden som sovjetisk. Själv har jag alltid sett byggnadsstilen som typiskt nordisk. Att fasadmaterialet hämtats från de danska sunden förstärkte intrycket.
Snart framkom det att kampanjen hade startats av stadsdirektör Marketta Kokkonen. Utan att ens meddela stadsstyrelsen lät hon plötsligt utrymma huset och hyrde upp dyra lokaler av Nordea där hon tidigare varit anställd. Förfarandet är unikt.
För fullmäktige försvarade hon sig med att det fanns asbest och mögel i luften, det regnade in och mössen sprang i huset.
Två konsultbyråer undersökte huset. Taket läckte inte, däremot nog ett slarvigt stängt takfönster. Isoleringen i luftkonditioneringen hade lossnat och förorsakade en svag lukt som man hade trott kom från mögel och asbets. Det enda som egentligen stämde på Kokkonens lista var musen som hälsat på då dörren stod öppen. Dess saga blev kort.
Fullmäktige utgick ifrån att ärendet bara var information. Men som en kupp blev det ändå omröstning. Från SDP kom ett överraskande förslag om rivning. Det tydde på att SDP gjort ett avtal med Samlingspartiet, vilket i inte var fallet. Fullmäktige var helt förvirrat och visste inte hur det röstat. I stadsstyrelsen, där jag råkade medverka, prövades beslutet. Majoriteten ansåg att ärendet inte hade beretts korrekt och måste tas om. Stadsdirektören meddelade då att hon minsann inte flyttar tillbaka. Tekniska sektorns chef Olavi Louko uppgav att han inte kunde föra ärendet tillbaka utan en utredning om vad en sanering, rivning eller nybygge skulle kosta. Typiskt för Louko att begära utredning varje gång ett beslut gick honom emot. Timo Soini myntade uttrycket: ”Saa mitä tilaa” (Man får det man beställt). Så är det i Esbo.
Utredningen visade förstås att det var klokast att bygga nytt. Alla var inte nöjda utan krävde att en neutral utredning. Den visade att rivningen skulle bli väldigt dyr. Bara att få bort stenfoten, djupt insprängd i berget, skulle kosta sex miljoner. För den summan kunde huset saneras. Förutom den trasiga luftkonditioneringen var det i toppskick.
Så här förhalades ärendet i 13 år. Hyrorna för ersättande utrymmen går på en miljon per år. De första fem åren var värmen på vilket kostade 800 euro i månaden.
På slutet försökte arkitekt Jouni J. Särkijärvi med en kompromiss rädda huset som han alltid försvarat. Särkijärvi är respekterad över partigränserna och fick 20 namn på en motion. Han ville att huset skulle förstoras lite och omplaneras. I gengäld skulle de nu öppna platserna efter rivna hus bli kvar. Motionen blev aldrig behandlad. Rivningen sattes genast i gång. Risken fanns att motionen skulle godkännas.
Alla instanser som tillfrågats: Miljöministeriet, museiverket med fler satte tummen ner för rivningen, men kunde inte juridiskt stoppa den.
Med tiden vände opinionerna för rivning, bland annat bytte SFP sida. Så går det alltid då byggnader står tomma några år och får fönstren inslagna. Så går det sannolikt också med Bemböle skola. Rivningen av stadshuset och byggandet av en ny jättekoloss, som insmickrande kallas ”Esbobornas hus”, ger en kostnad på 200 miljoner. Samtidigt har staden inte råd att med en struntsumma rädda det som finns kvar av Bemböle kvarnar från 1500-talet. Ska också fullmäktigegården ge plats för tornhus hamnar Lagstads skolor i farozonen.
Ulf Johansson, Esbo

ANDRA LÄSER